Nu är det drygt fyra år sedan ett blombud knackade på min dörr och jag förvånat tog emot en röd ros och ett handskrivet kort: "Du är en vinnare 2011".
Blomman var från Högskolan i Kalmar, skolan som senare blev Linnéuniversitetet och som jag med tårfyllda ögon tog examen från den första juni förra året. Jag minns hur fantastiskt glad jag blev när jag fick veta att jag var antagen och hur läskigt det kändes. Den där rädslan för att hela världen ska komma på en, att de ska inse att man är en bluff. Den känslan kom över mig redan innan jag ens hunnit söka studiemedel från CSN och i ärlighetens namn kommer den fortfarande över mig ibland.
Så gick tre år i Kalmar oförskämt fort och med mig därifrån hade jag en filosofie kandidat i journalistik, ett par hundra tusen i studieskulder, världens bästa vänner och en stor aptit på journalistiken. Nu ska det skrivas nyheter! tänkte jag och hissnade lite inför det ansvar som Linnéuniversitet kastat på mig. Nu skulle jag ut och verka i yttrandefrihetens och tryckfrihetens tjänst.
Och så upptäckte jag på vägen att det inte finns något mer missbrukat och misshandlat än vår fina yttrandefrihet. Nätforumet Flashback säger sig ha "yttrandefrihet på riktigt" och tipsar om barnpornografi, tacksamma våldtäktsoffer och skriver om kvinnor, homosexuella och invandrare som en andra klassens människor. Om ens det, vissa yttrandefrihetsälskare på nätet verkar vara av åsikten att det bästa vore att bara avskaffa alla som inte faller under epitetet vita heterosexuella män.
"Vi har faktiskt yttrandefrihet i det här landet!" skriker de, innan de i nästa sekund skriver hatiska kommentarer om mördade barn.
Det där hatet i yttrandefrihetens namn, man hittar det överallt. Det är inte bara på ställen som Flashback, du behöver inte surfa längre bort än Aftonbladet för att hitta det. Och då blir jag så himla stolt över att jag jobbar på en tidning som modererar kommentarerna. Vissa av er som kommenterar på webben blev arga när beslutet togs och VT blev anklagade för att syssla med censur och för att inte vilja ha kritiska kommentarer. Men, i egenskap av någon som fått det där hatet kastat över mig på forum och i kommentarer, jag lovar er att den så kallade rätten att hata och kränka inte står över rätten att slippa bli utsatt.
Jag älskar Sveriges yttrandefrihetsgrundlag, och jag älskar framförallt att vår yttrandefrihet inte stödjer hot och hets mot folkgrupp. Vad jag däremot inte älskar är personer som anser att den bör göra just det. Jag tycker att vi alla ska fundera på vad bristande yttrandefrihet egentligen skulle innebära. Jag tror att de flesta av oss kommer komma fram till att kärnan i problemet inte handlar om ilskan över att inte få säga till personen på bussen att hen har för jävla fula öron och borde dö. Den typen av yttrandefrihet ger inga vinnare, bara förlorare.