I barnkulturens blodfattiga mittfåra

Pettsonboken "Tomtemaskinen" (SVT:s julkalender 1993) är en ganska sorgsen, lågmäld historia där Pettson får känna på en av föräldraskapets oundvikliga sorger. Gubben lovar helt enkelt för mycket och förtvivlar inför utsikten att göra sin älskade katt besviken.
Han räddas förstås; den här gången av julnattens vackra, oförklarliga magiska realism.
Inte mycket av detta har klarat resan till tecknad film. Egentligen bara "lovar för mycket".
Annars börjar det bra. Snön ligger knädjup, Findus busar, mucklorna mucklar och spelplatsen är det tveklösa, pursvenska barndomslandet. Men någonstans på vägen kommer den starka grundberättelsen bort, sidointrigerna får ta för stor plats och fokus hamnar fel.

Tråkigast av allt är ändå att den filmade "Tomtemaskinen" blivit så pratig. Sven Nordquist, Pettssons och Findus skapare, är mer tecknare än skribent och böckerna lever och andas framför allt i hans ljuvliga miljöer, om det så är den terpentindoftande snickarboden eller de trolska enebackarna. Men här är det, bokstavligt talat, alldeles för mycket snack och för lite verkstad.
Sorgligt nog blir den filmatiserade "Tomtemaskinen" nu en del av den svenska barnkulturens sterila och blodfattiga mittfåra. Den fåran har böckerna aldrig kommit i närheten av.