Hur ska det bli med kyrkans församlingar?

Peter Lundborg är domprost i Linköping. Tidigare tjänstgjorde han som kyrkoherde i Kalmar. På uppdrag av Växjö stift har han skrivit avhandlingen till höstens präst- och diakonmöte.
Var är församlingen? Rubriken är dubbeltydig. Möjligen vitsig? Vad är det som konstituerar församlingen? Var finns den i dag? Biskop Anders Wejryd skickade med författaren uppdraget att problematisera begreppet. Församling, för vilka? - med vilka?
Inför skissandet av en framtida församlingsorganisation skriver Lundborg: "Jag anser att vi måste bejaka människors upplevelse av tillhörighet till en församling som finns där man inte bor och förändra regelverket så att tillhörigheten till en församling upplevs relevant för dessa. Samtidigt ska territorialförsamlingen finnas kvar på persongemenskapens område som en möjlig församlingstillhörighet för alla som inte vill eller kan välja, ungefär så som sjunde AP-fonden fungerar för dem som inte valt pensionssparande."
Med andra ord: Håll dörrarna öppna!
Snyggt och elegant är framtida organisatoriska svårigheter för Svenska kyrkan och dess församlingar lösta, och författaren fortsätter: "De yttre gränserna är inte det som ger församlingen dess identitet, utan det är vad som är centrum i församlingarna. Om centrum får vara det som vår bekännelse säger de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas är svaret givet på frågan om var församlingen är och då blir de yttre gränserna ointressanta."

Men går det verkligen att få en rikstäckande kyrka att fungera genom ett klubbslag? Vilken präst anser sig förkunna evangeliet orent, förvalta sakramenten felaktigt? Därutöver kvarstår alla teologiska olikheter i allehanda frågor att förhålla sig till. Det uppbrutna, urbana och sekulariserade samhället, mångfalden av etniska grupper, kan inte, lika litet detta, betraktas utan hänsyn till mångfaldens krav. Sist, men inte minst viktigt att försöka förstå, nämligen vad jag vill kalla den postmoderna människans attityd. Detta att individen begär frihet, även i frågan om att få förhålla sig inkonsekvent och i avsaknad av det mesta i vad insikter heter, och likväl avkräva samhällets olika representanter omedelbar behovstillfredsställelse. Är det rimligt att också kyrkan i framtiden kan ställa upp på sådana villkor? Församlingen och demokratifrågan kommer säkert att bli en av de mer delikata frågorna som diskuteras under präst- och diakonmötet.
Tron får visserligen inte sin näring av världen, men de troendes samfund konstitueras inte desto mindre i världen. Men blir kyrkans existensberättigande i tiden en fråga om mottagarnas förväntningar (kundperspektivet), samt tillfredsställandet av dessa krav, ska det tyvärr visa sig att också nyordningarna snart förpassas till annalerna på teologiska institutionen. Avhandlingen ger således inte svar på hur en församling är och skall vara, om någon nu förespeglat detta oerhörda. Däremot betraktar författaren församlingen som ingår den i en process; eller som Lundborg skriver, utgör en organism. Hur definitionen (arbetsmodellen) bemöts beror som alltid på läsarnas preferenser. Teologi formulerar inte någon naturlag. Tydligt visar författaren att dialogen som utvecklingsmodell är den strategi kyrkan har att bejaka.