Många som upplevde första världskrigets matbrist och mellankrigstidens arbetslöshet visste vad det innebar att ha ont om mat. Det är inte konstigt att de tyckte det var bra att vara ”wedit tjock å fet”. När de varit på kalas kunde de beskriva maten med välbehag och berätta hur ”gutt” det var. På kalas brukade de ”äte sa väl mätte”.
I vardagslag var potatisen, ”perana”, och brödet basmaten. Stoppade vi barn en köttbulle direkt i munnen utan potatis eller bröd kom det gärna en reprimand från ”morfarsgenerationen”: ”Sitter du å äter bare sågel (dvs. sovel), barn!”
Potatiskulturen har jag skrivit om tidigare. Brödet var i allmänhet grov eller fin ankarstock eller ”limpe” från något av stadens bagerier. Båda bakades på samma deg, men limpan var stor och rund. Om ett barn åt rejält med bröd kunde berömmet låta: ”Ho åt e hel smörgås wätt över kaka”, dvs. tvärs över mitten på limpan.
Mjölk var den tredje basvaran. Kylskåp saknades i många lägenheter, så mjölk fick man köpa varje dag. Det fanns mjölkaffärer som hade öppet en stund även på söndagar, åtminstone sommartid. Vi barn fick ofta gå och köpa ”två liter söt” i den medhavda bleckkrukan och till helgerna kanske ”ett mått tjock grädde”. Filbunke satte mamma själv hemma. Sommartid kunde mjölken lätt bli ”gällen”, dvs. blåsur.
Vi barn fick ofta ”kakao” på morgonen. Vi fick röra ihop kakao, socker och en skvätt mjölk. Sen spädde mamma med varmt vatten. Lät vi kakaon stå och svalna för länge eller satt och glömde bort den, så bildades det ett otrevligt skinn på den. Hos oss kallades den hinnan för ”snark”. Jag har inte stött på många som känner igen ordet, men jag har sett ”snärke” med samma betydelse i en östgötsk ordlista. ”Snark” i betydelsen ”smet” finns belagd från Blekinge.
Sättet att äta finns det många uttryck för. Själva tuggandet och sväljandet kunde beskrivas olika. ”Glofse” (uttalas med o som i bott) är ett sätt att snabbt vräka i sig mycket mat. Det verkar vara en uttalsvariant av ”glufsa”. ”Glafse” finns också. Det syftar på ett slarvigt och ljudligt ätande. Det verbet finns i flera dialektområden, bland annat i betydelsen ’äta glupskt’. För mig är det ”glofse” som står för glupskheten. Man kan ”glafse” när man är glupsk, men det kan man också göra när man som äter ljudligt utan att vara glupsk. ”Jomse” (också med o som i bott), till sist, är ett verb som betyder detsamma som mumsa, alltså att äta med glädje och liv och lust.
Det är kanske inte oväntat att jag inte kan komma på ord för att ta små tuggor och äta långsamt och fint med stängd mun. De här dialektala orden har nog myntats i tider då det inte var självklart att äta sig mätt och man med glädje åt snabbt och rejält när man kunde.