Hundra år med varmkorv

Det började med kokt korv utan bröd. Sedan kom bröd, mos, grillad korv, pommes frites och hamburgare, och vi hade fått gatukök i Sverige. Nu har det gått drygt hundra år sedan den första varmkorvgumman började sälja korv på Djurgården i Stockholm och vi har numera en korvlåda eller ett mera storstilat gatukök i de flesta tätorter.
Om deras historia, om varmkorven, moset, senapen och korvbrödet kan vi läsa i den nya boken Korv, mos och människor. Den är en kulturhistorisk odyssé genom en av de mest vardagliga av alla våra samhällsföreteelser. Varmkorven har en stark ställning i Sverige och har aldrig slagits ut av hamburgaren.
Här finns både de historiska detaljerna och berättelserna om människorna. En av dessa är Henry Åhman, som startade Åhmans i Västervik, och farfar till Niclas som nu arbetar där.
På ett uppslag i boken får vi veta hur det började 1960: då hade Henry (som kallades Olle) fått lämna sitt arbete som murare efter en svår olycka. I stället skulle han sälja varmkorv och inrättade sin rörelse i kiosken vid järnvägsstationen. En bidragande orsak till framgångarna blev den egna sötstarka Västervikssenapen, inspirerad av hans norrländska ursprung. Och givetvis Västerviksspecialen: hälften av varje och en halv räk.
Även den legendariske korvgubben Pelle Elgh nere på Storgatan omnämns, som den som kom på den fiffiga idén att placera senap och ketchup inne i brödet så att kunderna slapp riskera att spilla på sig.
Säkert finns det de som minns både Pelle Elgh, de andra fyra korvlådorna utmed Storgatan på den tiden, korvkiosken vid järnvägsstationen och alla de många andra i stan. För visst har vi många varmkorvminnen, de allra flesta av oss.
Finns det någon som inte i sin ungdom hängt kring korvlådan en halvtråkig fredagkväll i hopp om att något spännande ska hända? Det är inte bara ett mål snabbmat utan så mycket mer.
Precis som boken berättar om. Den ger en stunds rolig läsning och har sina klara
nostalgipoäng.