Höstsalong med spännvidd

Det kan likna speedway även inom konsten. Till årets Höstsalong i Gamleby Folkhögskola har Tjustbygdens Konstförening bjudit in fem etablerade konstnärer, alla kända i bygden. En dansk, Lore Nynnell, en karelare, Raili Mannerla, en polack, Jan Pol, en irländare, Stephen Conroy och en irakier, Amar Dawod. I sanning en blandkulturell kvintett. Att bara nysvenskar haft en egen kraftsamling i kommunen har väl bara hänt en gång tidigare, för flera år sedan på Storgatan 31.

I Gamleby är det inte så. De fem fick själva bjuda in varsin extra konstnär. Då vidgades vyerna än mer.
Lore Nynnell bjöd in Stig Åke Stålnacke, den ende som inte kom till söndagens vernissage. Han är lite skygg, sade Lore. Det var han inte under sin tid som producent på TV i Malmö, så det har väl kommit till på äldre dagar när han börjat måla på allvar.
Raili Mannerla fick med sig Elisabeth Björklund Nilsson, välkänd keramiker i Västervik.

Jan Pol tog med sig det närmaste han hade, dottern Katarina Przybyl, utställningsproducent på Östasiatiska Museet i Stockholm. Pol är Jans artistnamn. Han heter egentligen Przybyl, han också. Även Katarina har tagit sig ett artistnamn, Kasia, för vid sidan om hennes museiarbete håller hon på att utvecklas till en mycket intressant konstnär.
Stephen Conroys följeslagare till Höstsalongen är Anders Wolke från Kalmar, en grafisk kollega till Stephen.
Slutligen då Amar Dawod. När Amar undervisade på Folkhägskolan i Oskarshamn hade han en elev som han nog såg som mer intresseväckande än de flesta. Hans namn är Michael Karlsson, nyligen examinerad som designer från Universitetet i Växjö.

Den här uppräkningen borde ge en bild av en utställning, en salong med mycket stor spännvidd. De fem som föreningen bjudit in är, som sagt, väl kända profiler inom konstlivet i Tjust.
Lore Nynnel arbetar vidare med sin säkra hand på skulturer i sten som hon ofta elegant kombinerar med material som glas och metall.
Raili Mannerla, just hemkommen från en spansk utställning, visar denna gång åter arbeten i textil men även metall och papper.
Hos Jan Pol kan man hitta, som i målningen "Blommande Hjort" en lättare ton än vi kanske är vana vid. Kan det vara arbetet på Garpehöjderna som inspirerat honom.
Stephen Conroy arbetar på en metod som både han och kollegan Wolke kallar giclée och som alltså har med sprutteknik att göra, i dagens konst helt digitalt. Stephens arbeten drar mer åt sport än något annat på utställningen.
Amar Dawods målningar håller sig till den linje som vi är vana att se honom följa.

Anders Wolke visar fyra grafiska färgvarianter av Greta Garbos ansikte.
Stig Åke Stålnacke visar åtta små, pastost målade (på vardagsspråk tjocka färglager) upplevelser av landskap och känslor.
Elisabeth Björklunds kollektion av fat och skålar i stengods bildar en dekorativ enhet på utställningen.
Michael Karlsson leker fram bilder (ryskinspirerade?) i en inte så lite originell blandteknik.
Och så det mest överraskande: Kasia, Katarina Przybyl. Att kopiera tidigare mästare kallas ju ofta hötorg hos oss. Att måla, teckna, kalligrafera som mästare gjorde för tusen år sedan i Kina, det är något helt annat: kompetensbevis, en både kulturell och rent konstnärlig merit. På den vägen arbetar Kasia!
Kvällen före söndagsvernissagen, när utställarna hängt färdigt och samlats till den traditionella måltiden, då höll Kasia/Katarina ett både kunnigt och illustrativt föredrag om den kinesiska konsten för kollegerna och alla konstföreningens aktiva som varit med och slitet med hängningen.

Det här var nu ingen recension, bara ett försök att beskriva vad Höstsalongen kan ge besökare, helt enkelt att locka till besök. Det är Salongen värd. Söndag är sista dagen.