Hon stryker inte medhårs

"Strata" är pluralformen av ordet "stratum" som betyder skikt. Skikt som i jordlager, men även i överförd betydelse, befolkningslager. Helena Erikssons nya diktsamling bär titeln Strata. Termen ger en fingervisning om sammanhangen. Poeten liksom bläddrar bland skikten som konstituerar en person, ett sammanhang, en historisk händelse. Inte sällan ställs motsatserna mot varandra och av paradoxen föds något tredje fram. Kanske ytterligare en ny paradox; en nya fråga med utropstecken efter. En lyrikens sanning, knappast användbar som fotnot i en avhandling, men likafullt vittnesgill. Något av den surrealistiske konstnären Rene Magrittes titlar på några av sina tavlor kommer i tankarna, där den mest kända visar fram en rökpipa och titeln informerar om att det inte alls är någon pipa. Och Helena Eriksson skriver:

... Vi läser på varandras läppar
Han läste på hennes läppar, upptäckte lögnen

Vad är vad? Vilka är strukturerna? Vad avslöjar de? Formerna? Rörelsen? "Ingenting uppträder fristående", skriver Eriksson. Alltså. Vilka är sammanhangen? Språkspelet?
Arrangemangen skulle te sig alltför torftiga om inte poesins penslar fick bestryka dikterna. Jag skriver penslar då ett galleri med såväl identifierbara som mer okända renässansdrottningar (kvinnor och män) i området kring Engelska kanalen porträtteras. Dekonstrueras, är kanske en bättre benämning? Vilka dessa kvinnors förehavanden är, låter sig inte helt lätt uttolkas. Maktspel? Fåfänga? Kättja? Skönhet i kläder och ringar som täcker armar och fingrar, samtidigt som armadan utanför kusten ska organiseras med slag och landstigningar.
"är det en virvel ute på havet", frågar ingressen till ett av kapitlen. I allra högsta grad förhåller det sig så, och om det svåra att fånga sådant människan inte äger full kunskap om vet dikterna att berätta: "Vad är det iögonenfallande?/Förräderiet? Dubbelgångartemat? Han/blir en kopia. Och förblir oidentifierbar utan kopians/attribut (likhet)/ För att upptas i pakten måste man bli en kopia, utföra/brottet. Först då kan förräderiet verkställas, fulländas/överlämnandet ske"
Helena Erikssons poesi har aldrig varit inställsam, är det inte heller här. I det stundtals brutala, och sinnliga, skapas en skönhet som inte stryker medhårs. Men av skäl som dessa känns läsningen angelägen. Vi tas på allvar. Inte en rad utan respekt för uppdraget. Att gestalta skikten som döljer de övriga skikten. Helheten av vad?