Hon har kostat samhället två miljoner

När publiken kommer in i salongen för att se Bergssprängardottern som exploderade sitter Lo Kauppi ensam på scenen med ryggen mot publiken, alltmedan projektioner på väggen visar modebilder med mycket smala tjejer och ett ljudband spelar upp ett accelererande gräl mellan en alkoholiserad pappa och hans familj. Det är bakgrunden mot vilken resten av föreställningen utspelar sig.
I programmet till Lo Kauppis pjäs finns en uppställning över hur mycket hon har kostat samhället och hur mycket hon hade kunnat kosta om hon hade fått adekvat hjälp i tid ? drygt två miljoner i faktiska kostnader mot potentiella 130?000 kronor. För detta är en självbiografisk pjäs, som tillsammans med programmet utgör en välregisserad politisk manifestation, där Lo Kauppis egna erfarenheter fungerar som både knytnävar mot och förhoppningar för det samhälle vi lever i.

Inför en fullsatt salong på Bryggaren berättar hon om en uppväxt som präglats av en alkoholiserad pappa, vars problem, trots att de tog över hela familjens liv, skulle döljas för omvärlden. Så småningom hamnade Lo Kauppi i ett virrvarr av självdestruktivitet. I första akten berättar hon om självmordsförsök, ätstörningar, hur hon blir sexuellt utnyttjad, påbörjar ett amfetamin- och heroinmissbruk, samt rånar och stjäl för att ha råd med knarket. Allt innan hon fyller 18 år.
Barnpsyk, BUP och Maria Ungdom ? hjälpinsatserna duggar tätt, men blir aldrig riktigt lyckade. Och det är mot dess brister som Lo Kauppi riktar udden. För det här är en pjäs som trots all smärta den gestaltar inte gnager sig fast i hjärtegropen, den manar till handling mer än till misströstan.

Efter pausen följer Lo Kauppis uppgörelse med Hasselapedagogiken, inom vilken hon tvångsbehandlades under ett års tid. Och jag skrattar åt hennes imitationer av personalens norrländska och oroas av den sektliknande och fascistoida karaktär som enligt Lo Kauppi präglar behandlingsmetoden. Men till skillnad från pjäsens mer uppiggande knytnävsslag mot samhället blir detta riktade slag mot Hasselapedagogiken en alltför privat angelägenhet.
Kanske är pjäsens främsta styrka det den förmedlar till utsatta människor. Budskap om rätten att kräva utrymme, kunskap, resurser, erkännande och plats. Budskap om att man kan gå igenom allt detta och ändå stå på scenen och utstråla en glödande säkerhet och målmedvetenhet. Men där finns också ett annat budskap som riktar sig till varje vuxen människa.

På ett skyddat boende i Stockholm för misshandlade kvinnor och deras barn, har jourkvinnorna ett standarduttryck för vad de ska säga till de barn vars berättelser, likt Lo Kauppis, är så skräckinjagande att nästan ingenting känns passande att svara. ?Så kan det vara? är den magiska mening som används för att bekräfta barnens upplevelser utan att låta dem ta del av den förtvivlan som åhöraren känner. Så kan det vara, men så ska det inte vara. Inga barn ska ensamma behöva hantera ett ohanterbart liv. Detta är också innebörden av Lo Kauppis berättelse.
Osentimentalt och ibland skämtsamt återger hon sitt liv ? en grym historia utan goda och onda (med undantag av Hasselapedagogiken) ? för att hela sig själv. Fortfarande efter två och en halv timme utstrålar hon en glimrande viljekraft och energi och blir på så vis ett levande bevis på att det mesta går att läka. Bara man får lite hjälp på vägen.