Hon gör de osynliga synliga

I flera decennier har kvinnor jobbat i industrin, på alla möjliga sorters jobb. Men i arbetarlitteraturen är de mer eller mindre osynliga. Nu har de fått en egen bok, skriven av Maria Hamberg. Titeln är Någon gjorde hålen... och anspelar på allt det arbete som inte syns men som ändå görs: putsa, fräsa, polera, borra hål med mera.
Maria Hamberg arbetar sedan många år själv i industrin, numera på chassiverkstaden på Scania i Södertälje. Hon har arbetat som svetsare, plåtslagare, truckförare, masugnsarbetare, maskinskötare och montör. Och i många år önskat att få skriva om sin arbetserfarenhet. Tack vare bidrag från Statens Kulturråd och Metall kunde boken bli till.
Berättelserna bygger på både egna erfarenheter och intervjuer med flera andra kvinnor som arbetar i den tunga industrin. De är en slags dokumentära noveller och Maria Hamberg kallar dem dokumenteller. Och mycket välskrivna sådana, med ett språk som inte väjer för det svåra.

Industriarbetet är en manlig värld och i boken finns en hel del kritik mot den manskultur som råder på fabriksgolvet och som gör att kvinnor sällan helt blir insläppta i arbetsgemenskapen. Hon berättar om kvinnor som slåss både för sin plats i laget och som jobbar på fast de är sjuka och utslitna, för att visa att de kan och för rädslan att bli bortvald.
En kvinna berättar om arbetet med att linda motorer: ?Det var ett hantverk och det tog tid att lära sig. Det var svårt och man gjorde illa sig på fingrarna så att alla fingertoppar blödde. Under tiden vi vandes, under tiden vi härdades, skar vi sönder huden, fick infektioner och hade ont. De andra lärde oss hur man kan tejpa fingrarna för att ändå klara av att jobba.?
En av de många dubbelarbetande kvinnorna i boken säger så här: ?Tiden på arbetet var en vila innan det riktiga livet tog vid. Det som betydde mest, det som det verkligen handlade om. Barnen, maten, städningen, tvätten.?

I slutet av boken skriver Maria Hamberg om sin syn på arbetet och arbetarna: ?Det krävs stor levnadskonst för att motivera sig själv till att år ut och år in gå till ett arbete som varken ger tillfredsställelse eller en sund kropp. Samhället klarar sig inte utan dessa arbetare, men de nämns sällan eller aldrig.?
Hennes dokumenteller är mycket intressant läsning och ger inblick i en värld som jag och många andra inte känner till. Men hon hade gärna fått skriva en roman, inte i stället för utan också. Här finns så mycket berättarkraft att hon inte får lägga pennan på hyllan nu utan fortsätta.
Boken är gjord i samarbete med konstnären Roine Jonsson som illustrerat berättelserna med en rad akvareller från kvinnor i industriarbete.