Hon förtjänar den här dokumentären

Ändå, med facit i hand efter att ha sett "Alice och jag": Det finns få människor som så förtjänat en dokumentär som Alice Timander.
Hon var dokusåpakändis femtio år innan dokusåpan fanns. Dokusåpan var hennes liv. En laserblond Alice som bara riktigt existerade i blixtskenet är Linda Rosing. Punkt.
Hon är en föregångare för den moderna kvinnan i det att hon smidde sitt eget liv, för den moderna föräldern i det att hon tvingades göra prioriteringar som förverkligade henne själv men som för evigt påverkat relationen till barnen. Hon yrkesarbetade, hon gick ut på kvällarna fastän barnen grät efter henne och hon kastade bort männen när hon inte behövde dem längre.
Och hon betalar priset.

Alice Timander är fullständigt öppen i "Alice och jag". Hon berättar om förnedringen i början när hon gick på premiärer fastän alla frös ut henne: "Jag fick stå där på bålet och bli bränd, de såg i alla fall att det brann".
Hon berättar om hur hon aldrig blev sedd som barn vilket man inte ens behöver vara amatörpsykolog för att koppla ihop med det livslånga beroendet av att bli inget annat än sedd, med rampljusknarkandet, blixtberoendet.

Hon är en kvinna som aldrig gått ur högstadiet. Fortfarande är utseendet det enda viktiga, det som definierar en människa, hon går ut och har kul på kvällen men är märkligt valhänt, nästan ointresserad, av djupare relationer.
Debutregissören Rebecka Rasmusson väver ihop Alices liv med sitt eget. Det håller - oftast, även om hon hade kunnat slipa bort slitna dokumentärmanér av typen prosadikter och pianoklink. Grundberättelsen är nog. "Alice och jag" är en märklig film om en mycket märklig människa.

Hon förtjänar den här dokumentären

Svenska filmare gör inte dokumentärer om Alice Timander. De gör dokumentärer om Erland Josephson, Cordelia Edvardson, Thommy Berggren och strejkande bagare. Jag lägger ingen värdering i det, konstaterar bara fakta.