Högt betyg till fjärde Potterfilmen

Någonstans är det förstås lite gulligt att filmen/boken där Harry Potter på allvar börjar upptäcka det motsatta könet heter "Den flammande bägaren". Jag hade gärna hört Sigmund Freuds gästrecension i "Filmkrönikan".
Sigmund hade förmodligen rätt snabbt avhandlat den yttre handlingen i denna Harry Potter-film nummer fyra och i stället glatt grävt ner sig i det som brukar kallas undertexten. Det är delvis ett misstag. Mer om detta senare.
Men visst händer det mycket under skoluniformerna på Hogwarts nu. Harry Potter har blivit fjorton, Hermione har börjat bli kvinna och Ron har blivit... kvar. "Hur kul är det att bara vara Harry Potters dumma kompis", säger han vid ett tillfälle och sätter därmed fingret rätt på en av uppväxtens många hemskheter - man behöver liksom inte vara jagad av drakar och bulgariska quidditchkungar för att det ska vara jobbigt att vara tonåring.

Regissören Mike Newell slog igenom med "Fyra bröllop och en begravning" och snyggt nog lyckas han göra lite romantisk komedi (eller snarare tragedi) av "Bägaren" också. Även om balen på Hogwarts är unik vad gäller kreationer, dekorationer och konstellationer kan nog alla känna igen sig som någon gång varit på en skoldans.
Och när sedan Harry Potter ställs inför sina obligatoriskt livsfarliga utmaningar driver Newell upp tempot så snyggt att man kunde tro att han gjort actionthrillers i hela sitt drygt 60-åriga liv. Den förra filmen, "Fången på Azkaban", var industriell och livlös; här andas Newell så mycket liv i Harry Potter att det känns som att han sitter bredvid dig i biosalongen. Filmens andra halva är oförutsägbar, obrutet spännande och inte så lite otäck. Effekterna är som alltid fläckfria; draken som förföljer Harry Potter med klorna rivande i Hogwarts takpannor är perfekt råmaterial för mardrömmar.
"Den flammande bägaren" är den mest vuxna "Harry Potter"-filmen hittills. Den mest spännande. Kanske den bästa.Fotnot. Filmen har Sverigepremiär i kväll, bland annat på Palladium i Västervik.