Högkoncentrerad nostalgi

Ingenting kan ge större glädje, eller större besvikelse, än en hajpad svensk debutfilm. I Jesper Ganslandts "Farväl Falkenberg" är besvikelsen större än glädjen. Det beror framför allt på detta: Hajpen har varit på tok för stor. Filmbolagen Sonet och Memfis är överlägset Sverigebäst på att skapa intresse för sina filmer och filmare. Ibland syr de en pr-kostym som är alldeles, alldeles överdimensionerad.
"Farväl Falkenberg" ser ut som Jesper Ganslandts hemligaste och mest privata fotoalbum. "De säger att man ska se framåt. Jag tänker bakåt", säger filmens berättarröst och kameran borrar sig rätt in en nostalgisk dimma av barndomsminnen, Super 8-filmer, pojkvänskap och en illusorisk naken realism. Illusorisk eftersom "Farväl Falkenberg" inte är verklighet. Den bara känns så.
Och det är sannerligen på gott och ont. "Det som är botten i dig är också botten i andra", har det sagts, men det här är inte min botten, det är i långa stycken alltför introvert, alltför privat och alltför oengagerande.

Filmspråket och berättandet är definitivt originellt, men originalitet är inte allt - om man inte heter Ruben Östlund och gör filmer som "Gitarrmongot". Den hallucinogena humor som präglar Östlunds produktioner (och för den delen den becksvarta humorn från "Fucking Åmål", en annan debut) är i "Farväl Falkenberg" ersatt av högkoncentrerad nostalgi. Det blir för mycket.
Och ändå... Det finns en stämning här, ett särskilt ljus, en ton som du sugs in i, blir kvar i, vilar i. Det är, som sagt, inte min botten men visst har vi alla vårt eget privata Falkenberg. Just detta Falkenberg söker Jesper Ganslandt. Jag undrar verkligen hur hans nästa film kommer att se ut.