Högklassig musikalisk konst

I går kväll höll kammarmusikföreningen con amore årets första konsert i Tingshuset. Artisterna var cellisten Andreas Brantelid och pianisten Peter Friis Johansson. Båda mycket unga. Och lika som bröder - utan att vara det. Jo, kanske i sitt sätt att ta tag i musiken.De presenterades så utförligt i förrgår här i tidningen att jag inte behöver måla vidare på den vägen. Istället kan jag koncentrera mig på musiken. Vad de spelade. Och hur!Vilken skillnad det ofta är mellan tonsättare, deras liv och verk. Somliga skapar sina bästa kompositioner som unga. Ja, flera av dem kommer ut med all sin musik som unga, för att de aldrig hinner bli gamla.Andra blommar upp sent i livet. Den här konserten gav klara exempel åt båda hållen. Franz Schubert vara bara 25 när han skrev sin ytterst speciella a-mollsonat "Arpeggione". Arpeggione var ett nykonstruerat instrument, ett mix av cello och gitarr. Instrumentet blev väl inte så långlivat. Och de flesta som ville spela Schubert valde att arrangera om sättningen för de mest olika instrument. Mest lyckat, och av Schubert själv, var ändå sättningen för piano och violoncell. Det var den vi fick höra.Sonaten kräver ekvilibristik på båda instrumenten. Och ett samspel där ingenting får vackla. Man sitter helt förundrad, frågar sig hur så unga har hunnit så högt i sin utveckling. Dessutom lät flygeln friskare än jag kan minnas.Nästa kompositör var tjecken Leos Janácek. Han föddes i mitten på 1800-talet och började komponera redan som pojk. Men det var först när han var över 50 som det började bränna till. Den här konsertens stycke, hans "Podhádka" (titeln betyder Saga) är en liten svit som just handlar om en besynnerlig saga där den skäggige ryske tsaren ber underjordens kung om hjälp för att slippa dö barnlös. Det går illa. Sonen förälskar sig i den fruktade underjordskungens dotter.Ingenting av det där går att begripa av själva musiken. Men visst känns det som en berättelse där flygeln och cellon talar med varann och försöker förstå vad som händer.Så långt de två musikanterna tillsammans. Då steg Peter ensam fram för ett alldeles eget inslag, en "Carmen-fantasi" av italienaren Ferrucio Busoni, 30 år yngre än Carmen-skaparen Bizet.Om Janáceks "Saga" inte hade ett uns av ekvilibristik var Carmen-fantasin fullspäckad. Vi satt nog alla häpna över den suveräna balans som Peter Friis Johansson bjöd på.Efter paus blev det först Claude Debussys Cellosonat från 1915. Första världskriget rasade. Debussy var över 50 år, sjuk och svårmodig men ville av hela hjärtat försvara sitt sargade fosterland Frankrike. Och lyckades - bland mycket annat - komponera denna lysande sonat som, till skillnad mot världskriget, aldrig kommer att dö ut.Mitt sista exempel på detta med äldre tonsättare blir konsertens sista nummer, César Francks Cellosonat i A-dur från 1886,ett av hans allra sista levnadsår. Césars pappa hade stirrat sig blind på idén att César skulle bli en ny Mozart och skapa miljoner åt familjen. Skolor efter skolor satte han sonen i. Men det var först när César rymde till Paris från det rent grymma föräldrahemmet som det lossnade för honom som tonsättare. Det ryms så mycket i denna Sonat. Andreas Brantelid liksom Peter Friis Johansson har den ändå ganska sällsynta gåvan att både tekniskt och konstnärligt ge gestalt åt sådan musik.Con amores säsongstart var verkligen löftesrik. Nästa konsert handlar det inte om cello och piano men om kontrabas och piano. Visst låter det spännande.