Högklassig klassisk pianokonst

Roland Pöntinen är en svensk pianist som gjort sig ett namn över hela världen. Som konsertpianist debuterade han, hos Filharmonikerna i Stockholm för 27 år sen - jag minns det så väl. Han var bara 17 år. Rubrikerna var stora. På den tiden var det inte lika inne med tonårsstjärnor som nu.Men egentligen var det inte hans ungdom som ställde till det. Ryktet att verkligen begripa vad han spelar spred sig snabbt. Hans brådmogenhet förbluffade, alltså inte bara hans teknik.I dag är han en annan, självfallet mer mogen pianokonstnär. Men utan ringaste spår av övermognad. Respekten för vad han ger sig på, den är så tydlig. Hans rykte som äkta, klassisk pianist, det lever. Och Kammarmusikföreningen con amore såg till att Västervikspubliken fick sig en sådan rejäl omgång på fredagskvällen. Tingshuset blev fullsatt!Konsertprogrammet blev ett perfekt exempel på Pöntinens huvudspår, där namn som Beethoven, Chopin, Rachmaninov hör till de mest aktuella. Som prov på hans konstnärskap räckte det gott.Han inledde med två Sonater av Beethoven, nr 11 i B-dur och nr 26 i Ess. De ger två helt skilda bilder av Beethoven. Nr 11 är den rent klassiska. I den andra spelas satserna utan uppehåll. De känns då mer som bokkapitel där man slipper uppehåll utan direkt kan fortsätta "att läsa". Handlingen, den rent musikaliska handlingen är laddad kring en välgörares öde, ärkehertigen Rudolf som Napoleon dev på flykt från Wien. Vrede, förtvivlan, hopp och tröst spelas upp Och Roland Pöntinen tolkar allt detta så intensivt, så formfulländat att man blir tagenKonsertens andra akt blev lite mer lättsam, ibland rent humoristisk. Chopins andra Pianosonat, (även den från början av 1800-talet) har många, oväntade svängar. Och när Roland Pöntinen börjar gräva upp en rad fyndiga scener av Rachmaninov, då skapar han en helt annan stämning.Söker man ett ord som kan tolka hur publikens alla ögon lyste när allt, även extranumret (Chopins danslystna Mazurka!) var över så är det detta: hänförda!