Hobertrevansch i familjetragedi

Richard Hobert är Sveriges mest underskattade regissör (enkelt uttryckt är dessutom nästan alla andra överskattade), men han gör det fan inte lätt för sig.
Här har han en riktigt stark historia att laborera med. Två gravida systrar, en tragedi, en dunkel hemlighet. Han hade kunnat göra "Harrys döttrar" till ett trångt kammarspel, gärna med två okända skådespelerskor i huvudrollen, tonat ner, förtätat, gjort allt för att villa bort publikens tankar från fiaskot "Tre solar".

I stället inleder han med en aerobicshoppande, gravid Lena Endre som strax dricker kaffe latte i lång hösthalsduk och konstaterar att "det finns visst ett nytt ställe på Bondegatan".
Jag känner kritiker som dör av sådana scener. Faktum är att ett par av dem inte setts till sedan pressvisningen på "Harrys döttrar".
Richard Hoberts styrka är alltså inte förmågan att se sina egna filmer utifrån och rensa bort detaljer som drar ner helhetsintrycket. (Jag kan här också nämna en dräktig apa och en präst som känns hämtad ur en ateistisk debatthandbok, ett klichébibliotek, vad som helst utom en riktig kyrka.)
Däremot är han oerhört skicklig på att skildra psykologiska skiftningar, starka känslokast, människor vars hela livsbyggen står i begrepp att störta samman.
Richard Hobert väjer inte för att ta det allvarligaste i livet på allvar. I fantastiska "Alla älskar Alice" avhandlade han skilsmässor, i "Harrys döttrar" döden. Och han gör det på ett rättframt, vardagligt, ickestiliserat sätt som är värt all beröm. Jag har svårt att se någon svensk regissör beröra sin publik på samma sätt som Richard Hobert.
Eller, för den delen, någon svensk skådespelerska gestalta sorg så invärtes brinnande som Amanda Ooms.