Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tiden står stilla, jag liksom vilar och närvarar i nuet på ett sätt som jag inte gör i vardagen. En ren oförvanskad glädje och frihet i rörelse till musiken. Det är mörkt i rummet överallt utom på scenen, strålkastare lyser upp den och ger oss som dansar på den ett gyllene skimmer. De få minuter som uppträdandet varar skulle lika gärna kunna vara timmar för varenda sekund upplevs så intensivt och hudnära. Varenda steg upphör att vara just steg och blir till hjärtslag som slår inuti musiken. På scenens golv lämnar jag mitt hjärta framför hundratals människor vars ansikten är dolda i den mörka publiken, men vars energi vibrerar och känns i luften. Spolar bandet bakåt. Sedan många år tillbaka dansar jag den latinamerikanska pardansen salsa och när jag blev tillfrågad förra året att gå med i en dansgrupp som skulle uppträda på scen framför människor, var min första tanke, aldrig, jag måste göra en identitetstransplantation innan den dagen kommer. Men jag ändrade mig och tog chansen att uppleva något nytt och lära mig, och jag tog risken att göra bort mig inför en massa människor. Jag tänkte att om jag gör ett misstag så gör det inget, för misstag är egentligen gåvor i förklädnad som jag kan lära mig av och ta med mig som en kunskapsbank in i framtiden. Tack vare att jag vågade ta det där steget, förbi den trygga och välbekanta skiljelinjen mot det nya, så blev min värld så mycket större och syrerikare. Mitt första uppträdande på en scen var på en stor salsafestival på Nymble KTH i Stockholm dit människor från alla världens hörn samlats för att dansa tillsammans och titta på shower. Vi var fem par i vår grupp och i åtta veckor hade vi slitit svett och smärta på träningar för att sätta koreografin och synkronisera stegen. Jag var nervös i många dagar före framträdandet och kvällen före höll jag på att få krupp. När dagen väl var inne hade nervositeten lättats något men fjärilarna fladdrade fortfarande i magen. När vi tjejer bytt om till vackra glittrande lila paljettklänningar och fått make-upen på plats och hoppat backstage som galningar för att värma upp (vår låt var sjukt snabb och om vi inte värmde upp så skulle vi inte orka med tempot i låten.) så var det äntligen dags. Vi blev presenterade för publiken och vi gick upp på scen enligt bestämd ordning. Jag gick på scenen med högburet huvud och ett leende på läpparna. Jag vet inte riktigt var mitt lugn kom från den stunden för jag hade ju aldrig tidigare uppträtt, men jag var bara så otroligt glad att vara just där på scen i den stunden och visa hela världen vem jag är och hur mycket jag älskar att dansa. Jag kommer ihåg hur jag njöt av varenda sekund och hur jag tänkte att det är här jag hör hemma. Det behövdes ingen transplantation, allt som krävdes var att jag vågade visa vem jag verkligen är.
