Hjärnan bakom förintelsen

När abdikerar man som människa och blir ett lydigt och brutalt redskap för en rutten regim?
Är det möjligt att förstå Adolf Eichman, skrivbordsmördaren från Linz i Österrike, som var en av de främsta hjärnorna bakom förintelsen av sex miljoner judar under andra världskriget?
David Cesarani, professor i modern historia vid universitet i London, har gjort ett skarpsinnigt försök i sin mycket utförliga och detaljerade biografi över Adolf Eichman, översatt av Bengt Ellenberger och Thomas Andersson. Han ger oss en bild av en iskall man som har blivit symbolen för nazismens ondska. Han visar vilka brott han var skyldig till och vilka han faktiskt inte bar ansvaret för.

Frågan är om han bara var en färglös liten lydig kugge i folkmordsmaskineriet, som han själv beskrev sig vid rättegången i Jerusalem, eller en hängiven fanatiker som begick avskyvärda brott mot mänskligheten?
Under förhören och rättegången försvarade han sig med en skenbar uppriktighet som dolde lögner, halvsanningar och undanflykter. Än i dag har historikerna svårt att reda ut vad som är sant. Förmodligen får vi aldrig veta. Eichman hävdade själv att han bara hade till uppgift att organisera transporterna till koncentrationslägren.
Men i den relativa tryggheten bland kamrater i Argentina och i krigets slutskede bland likasinnade sade han stolt att han med "glädje skulle hoppa i graven med vetskapen om att han tagit död på sex miljoner judar".
Ett vet man i alla fall med säkerhet: Han var det sista levande vittnet från den beryktade Wannseekonferensen 1942 där det judiska folkets undergång definitivt spikades, där nazisterna tog planen för den slutgiltiga lösningen.

Författaren berättar om Eichmans liv från vaggan till graven. Vi får följa hans uppväxt och karriär under kriget, hans flykt och rättegång. Han beskrivs som "arrogant och ärelysten, underdåning mot sina överordnade, tyrannisk mot underordnade och offer, en opportunist som såg till sin egen vinning".
De första åren efter kriget höll han sig undan rättvisan i Tyskland. Familjen bodde då kvar i Linz. Han flydde, som så många andra nazister, med hjälp av den livlina som den katolska kyrkan så generöst erbjöd. Den gick från Tyskland till Argentina via Italien.
Han hade uppenbarligen inte så lätt i Argentina. Han levde enkelt och anonymt. Han frotterade sig inte med andra gamla nazipampar som levde gott på stulet guld. Han hade det nog bekymmersamt att försörja sin familj som han tog till Sydamerika i början på 1950-talet.

"Det var hans ord som satte igång gaskamrarna. Han lyfte telefonluren, och järnvägsvagnar avgick mot utrotningslägren. Det var hans ord som beseglade dödsdomen för tusentals människor.", hävdade åklagaren Gideon Hausner när han ställde Eichman inför rätta i Jerusalem 1961.
Några månader tidigare hade israeliska säkerhetsmän helt fräckt kidnappat Eichman utanför hans hem i Argentina och fört honom till Jerusalem. Kidnappningen vållade diplomatisk kris och väckte hela världens uppmärksamhet mot Jerusalem.

Rättegången följdes till en början av ett stort massmedialt uppbåd. Men den långa och komplicerade processen gick långsamt och konkurrensen från Kuba och Berlinkrisen fick journalisterna att i viss mån vända uppmärksamheten åt andra håll.
Adolf Eichman dömdes till döden från brott mot det judiska folket och mänskligheten. Den 31 maj 1962 avrättades han genom hängning.