Min favorit Alan Rickman (Sheriffen av Nottingham i Costners Robin Hood bland annat) är notorisk skurk i alla filmer som finns. Han vill egentligen spela man i fladdrande vit kråsskjorta och svinga sig in genom fönster för att rädda damer i nöd. Men han får spela skurk. Han är känd för det, han är Professor Snape för det.
Inte ens när Alan myser till det lite i en av mina väääldigt hemliga "gilla" filmer, "Love actually" (fan jag skrev det) så slipper han undan. Han blir en frestad karslok till skurk ändå. Hans polare John Sessions, själv skådespelare och komiker, hävdar att Alan hatar skurkrollen och att det vet alla om. Anekdoten går så att Alan på en fest fick frågan varför han alltid spelar skurk, av ett barn. De vuxna flämtade till och fnissade lite samtidigt. Svaret var lika enkelt som genialt.
- Jag spelar inte skurkar, jag spelar intressanta människor.
Och visst är skurken mer intressant. Så intressant att en hjälte i filmens värld alltid tangerar skurkgränsen. Man vill visa på komplexitet genom att låta hjälten brottas med sitt mörker. Helylle kan vara ute, dualitet i själslivet är inne. Till och med Stålmannen, kanske den präktigaste av dem alla, ska bli mörkare i nyfilmatiseringar av den väl uttjatade fladdriga hjälten. Det kanske är tur det, den förra filmen "Superman Returns" var superdålig. Parker Posey var briljant som vanligt (kolla upp henne, helt fantastisk i allt hon gör) men resten av filmen haltade rejält.
In med lite komplexitet, lager av själsliv och mörker. Det blir ett enkelt recept för framgång och gör att man tar hjälten på allvar.
Men nu får det väl vara lite nog? Komplexitet går att framställa ändå. Hjälten kan vara frånskild, egoistisk och dyslexier, eller bara vara vardagsgrinig. Kaffet är slut liksom.
Så jag tror att det är på tillbakagång.
Jag tror vi behöver en glassig hjälte med fin frisyr och bred tandrad. Captain America behöver vi! Och som ett under går filmen på bio, vilken tur jag har ibland. Själva grunden är fantastiskt glassig. Soldat blir supersoldat och krigshjälte och räddar världen från röda dödskallenazister. Dräkten och skölden bär amerikanska standaret stolt och allt är Hollywood, God bless America.
Är vi trötta på skurhjälten? Är det dags att gå tillbaka?
Tintin går snart upp på bio också, han är ganska präktig. Vi får se vartåt det barkar efter att Spielberg satt tänderna i originalet. Präktigheten kommer tillbaka, den snärjer oss i sina lättsmälta band och jag tänker att det är okej, nu får det vara nog med plågade antihjältar. Ge oss alla en hjälte med ett leende bredare än Grand Canyon, råg i ryggen och sund kvinnosyn. Och förresten, när kommer det en film som tar Tarzan på allvar. Det kanske är svårt att vara härjad av inre konflikter i höftskynke?
Men då får han väl le istället.