Historien är hela tiden intressant

"American gangster" börjar med att Denzel Washington tänder eld på en man och därefter skjuter honom. Den fortsätter med Russell Crowe som den hårdaste "Bullitt"-snuten sedan "Bullitt" - om ni undrar varför 70-talet ser fruset ut är det för att Russell har dess skjortor. Hans polisstation ser ut som om någon slängt in en rökbomb genom fönstret. En skylt: "Harlem, 1968". I bakgrunden hörs Bobby Womacks "Across 110th street". Kan man misslyckas med en sådan film? Nej, men man kan lyckas bättre. Ridley Scotts "American gangster", byggd på knarkkungen Frank Lucas liv, andas epik i varje bildruta. Den är snygg som Kojaks Buick och effektiv som ett snälltåg - men det är just dess strävan efter perfektion som gör den till en bitvis livlös, stängd film. Historien är hela tiden intressant. Frank Lucas era är en tid då heroinet och brotten lägger en död hand över Harlem och 75 procent av New Yorks narkotikapoliser är korrupta. Det är den perfekta grogrunden för ett kriminellt geni som Lucas; han är rik men vill bli "white guy rich", han är maffiakung men vill utmaffia de italienska familjerna - och han ser möjligheter där andra ser tragedier. Affärsidén: Använda Vietnamkriget till att köpa heroin utan mellanhänder och smuggla hem det i soldaternas likkistor. Men trots de magnifika förutsättningarna är det som om Ridley Scott försökt för hårt. I stället för att skapa en lysande film har han skapat en lysande Oscarskandidat. "American gangster" är bättre än "Gangs of New York" och mycket bättre än "Departed" men har långt kvar till den svarta "Gudfadern" som hela tiden ligger någonstans där bakom duken, bakom de skitiga, blodiga gatorna, och väntar på att komma ut.