Himlen är oskyldigt blå

Det första vi ser i "Himlen är oskyldigt blå" är Björn Borg. Det andra är en snopp. Det tredje, ungefär, är Björn Kjellman som är riktigt, riktigt oberäkneligt obehaglig i sin roll som borderlinealkoholist och pappa till huvudpersonen Martin (Bill Skarsgård).Redan här har regissören Hannes Holm fått oss att förstå att hans film inte kommer att låta sig passivt ledas in i ett fack. Vi vet inte vad det är för genre, vi har ingen aning om vad Holm kommer släppa fram på sin filmduk de kommande hundra minuterna.Jag älskar den ovissheten. Det är för den vi går på bio.Så börjar Martins sommar, en sommar på Sandhamn under det 70-tal då alla var oskyldiga men ingen var oskuld, med mellanöl, nakenbad, flakmoppar, Abba och Ted Gärdestad. Martin är borta från pappan men under vingarna på en ny fadersgestalt: festfixaren och det sociala geniet Gösta (Peter Dalle). En man som mer än gärna hjälper allmänheten att hitta fler, dyrare och mindre lagliga sätt att berusa sig än mellanöl.Hannes Holm är en skicklig regissör och "Himlen" är en skicklig film, delvis byggd på verkliga händelser. En vital film - och en film där Peter Dalle gör sitt livs roll. Hej alla filmskapare därute: Specialskriv en historia för Dalle, Johannes Brost, Kjell Bergqvist och Ulf Brunnberg, fyra män som efter långa karriärer uppnått en särskild gravitet i sitt skådespeleri. Skriv den, släng upp den på biograferna, luta er stolta tillbaka och ignorera med gott samvete alla recensioner som innehåller ord som börjar på "gubb".Medan Holm är strålande på komiken i vardagen är han något svagare på dramatiken. Som helhet blir "Himlen är oskyldigt blå" aningen för okomplicerad, för grund. Vad driver egentligen Gösta? Vem är han? Vad fruktar han, vad riskerar han, vad står på spel? Filmen är, på sina håll, otydligt grå.I alla fall kändes den så just när jag sett den, i augusti. Men jag har kommit på mig själv med att ofta återvända till "Himlen". Jag minns den spröda stämningen, avgrunden mellan Kjellmans terrorhem och skärgårdens löften, skimret av sommar och ungdom. Och jag minns Peter Dalles Gösta, hans blyga dandymustasch, hans blandning av självsäkerhet och undergivenhet, hur hans ursäktande leende ständigt var på språng.