Hemvändartoner i Ukna

Spejande Sjömannens tips i lördagstidningen om att den hemvändande sångfågeln Maria Andersson skulle sjunga i Ukna kyrka på lördagskvällen gjorde mig nyfiken, och jag åkte dit. Det har alltid funnits lite spänning kring Maria: Vart är hon på väg? Var någonstans i musikvärlden kommer hon att hamna? Vad är det egentligen hon vill?
Att det alltid handlar om sång står klart. Men vilken? Kanske den lilla musikgudstjänsten i Ukna kunde ge besked? Tänkte jag. Men så blev det inte.

I Spejarnotisen gick det fram att vad hon längtat till länge och nu studerade flitigast var afro-amerikanska linjer. Uknakonserten innehöll ingenting sådant, ingenting eget heller. Det var ett program, så pass allmänt att det skulle platsa i kyrkan, den nämnda och några till på en liten turnéväg.
Hon började med Dalvisan, en folklåt som nog levt bortåt 500 år. Fortsatte med Bellmans "Glimmande nymf". En romantisk Dan Andersson, tre kära Taube med sommarskimmer, allvarstyngd Vreeswijik, hoppfull Olle Adolphson och godlynt Beppe Wolgers.
Inget fel på spridningen som sådan alltså, men jag tänker stanna en stund hos Dan Anderssons "Jag väntar vid min stockeld medan timmarna skrida". Det inslaget väckte funderingar.

Maria har alltid hävdat texternas betydelse. Varför ger hon sig då på en skogsarbetares vilsna dröm om kvinnan? Det blir lite fel. Repertoar som gör hennes person, karaktär och kvinnliga utstrålning mer rättvisa, den finns ju!
Rösten, Marias Anderssons mycket vackra och klara, den lät som tidigare, och det är självfallet gott nog. Visst lekte hon också fram en del improvisationssvängar i visorna, men varken så att de blev klart egna konstnummer eller störde. Sådant kan ju lätt hända, men Maria Anderssons musikaliska stilkänsla sitter säker.

Med sig i sommar har Maria gitarristen Jesper Sadolin. De två har samarbetat ända från att de först möttes på Lunnevads Folkhögskola, mitt mellan Linköping och Mjölby, och det är åtskilliga år sedan. Jesper Sadolin, upplevd här i alla fall, är mer en egensinnig, klurig gitarrist än ackompanjatör.
I Dan Anderssons visa blir det rätt. Där knastrar det liksom i glöden från timmerstockarna. Men ofta behövs en mer harmonisk bädd för sången, inte minst i en lokal som Ukna kyrka där det inte är alldeles enkelt att bygga klanger.

Maria Andersson är en så intressant personlighet bland de talanger i vår bygd som är på väg ut i världen. Då tycker jag, inför den nämnda turnén, att hon gärna kunde öppna lite för mer (bokstavligt) personliga utspel.