Hemstaden i nytt ljus

Anders Johansson som tvivelsutan är dikternas jag i samlingen Drömmen om Västerås har åtskilligt gemensamt med Albert Carlsson i Vilhelm Mobergs roman Din stund på jorden.
Anders Johansson reser tillbaka till sin barndoms- och ungdoms stad Västerås. Albert Carlsson återvänder till Småland som åldrande emigrant. Moberg låter honom säga:
"Jag sökte någonting som jag tvingades att söka, men målet fanns inom resenären själv och kunde inte finnas annorstädes: Jag sökte ett skydd mot mitt medvetande. Det var mitt medvetande som höll mig i rörelse, som jagade mig och tvingade mig till nya uppbrott,. Resorna verkade på mig som narkotiska medel på en smärta: De lindrade symtomen, men förmådde ingenting emot orsaken."

Anders Johansson skriver i samma anda med liknande insikter flera elegiskt stämda dikter:
"Oupphörligen reser jag hem,
Från många olika platser.
Som jag aldrig har lämnat."
Och längre fram i samma dikt:
"Nu har jag börjat undra
Om det spelar någon roll
Om jag stannar eller reser."

Vemodet och känslan av vemod håller på att bli en bristvara i vår tid. Det bedrivs hetsjakt på stunder av lugn och eftertanke. Åtskilliga är de inhyrda drevkarlarna som med skramlor i händerna och tutor i munnen slår sönder vilostunden. Inför ännu en resa utan resultat, för att alludera Moberg, skriver Johansson:
"Att komma fram, mitt i natten
Och förändra mitt liv
Medan det är mitt.
Jag skulle bo där
Samtala endast med några få.
Stanna för alltid,
Se himlarna skifta
Som löven i oktober.
Och kanske aldrig resa till Västerås."

Frågan som föds, utan att moralisera alltför mycket, har väl med varför vi reser så mycket nu för tiden. Naturligtvis är själva resandet inget fel - men vilken är orsaken? Reser nutidsmänniskan till något eller från något?
"Jag lämnade min hemstad, sedan möttes jag av tiden", skriver poeten. Så är livet i sig själv en resa och platserna och mötena vi erfar är nödvändigtvis inte utsatta på kartan.
Kanske de platser som faktisk finns i geografin skjuts framför individen som viltet av drevkarlen när vi reser. En jägare berättade en gång att han satt ner på en stubbe och väntade in viltet. När det väl kom hade han inte hjärta att höja geväret.
Anders Johanssons dikter kan tyckas enkla, men skenet bedrar. Silver blänker i Svartån.