Bokens intrig och grundteman följs, men med ständiga avbrott, utvikningar och konstnärliga utbrott. Publiken är med på noterna från start och låter sig roas hejdlöst hela kvällen av den okonventionella uppsättningen. Det är respektlöst, gränslöst och sanslöst. Men att besöka en föreställning med 123 Schtunk är ett risktagande, där delar av publiken blir förolämpade av skådespelarna, använda som bollblank och indragna i själva handlingen. Drängen Carlsson lovar en man på första raden att ”Du kommer att få ett helvete i kväll”. Kvällens utvalda offer finner sig dock förvånansvärt väl i sina i ofrivilliga roller.
Även om Strindbergs skärgårdsroman används som utgångspunkt så finns det ett betydande utrymme för improvisationer och oväntade infall som ibland får skådepelarna att komma av sig och börja skratta: ”Den här repliken har vi ju inte haft med på ett halvår.” De tre skådespelarna växlar mellan olika rollkaraktärer och använder genomgående röda clownnäsor eller masker. Deras arbetsmetod hör närmast hemma i Commedia dell’arte-traditionen.
Ljudteknikerns spökröst integreras i dramat, repliker på engelska kastas in och nutida tidsmarkörer tänjer gränserna och skapar komiska effekter. Skådespelarna provocerar varandra och kommenterar handlingen och klädseln. Illusionen att det är på riktigt punkteras gång på gång med repliker som ”Jag är inte arg, jag spelar arg” eller ”Det här är värre än Stefan och Krister”. I slutet av pjäsen när Madam Flod håller på att dö i en utdragen scen säger Carlsson: ”Dö nu så att vi hinner hem till Melodifestivalen”.
Handlingen varvas med musikaliska inslag i olika stilar och stämningar. Skådespelarna byter instrument mellan de olika låtarna. Framför allt utgör de två finstämda sångerna en oväntad och effektiv kontrast till själva teaterföreställningens utflippade karaktär. Kvällen avslutas med ett musikaliskt extranummer på 123 Schtunks eget initiativ.