Hemliga anteckningar från östfronten

Vasilij Grossman var sovjetisk författare och journalist. Under andra världskriget var han krigskorrespondent. I Röda arméns tidning Krasnaja Zvezda skildrade han de fasansfulla striderna på östfronten, där två av historiens värsta bestar, Stalin och Hitler, brakade samman.
Grossman var av judiskt ursprung och räknades till intelligentsian. Han lyckades ändå vinna de vanliga soldaternas förtroende och beundran. Det berodde i hög grad på, att han till skillnad från många kolleger, inte drog sig för att röra sig bland soldaterna i skyttegravarna. Det var honom främmande att gömma sig bland officerarna kring högkvarteren. Han var ärlig på gränsen till vad som var hälsosamt för honom.

Han litade på "samtal med soldater som dragit sig undan för att ta en stunds rast. Soldaten säger själv allt som han har på hjärtat. Man behöver inte ens ställa frågor".
Under hela kriget förde Grossman anteckningar i hemlighet. En del av dem använde han senare i sina romaner. Men annat har förblivit opublicerat. Det är dessa anteckningar och samtal med människor som kände honom som ligger till grund för Antony Beevors (översatt av Hans Magnusson) och Luba Vinogradovas storslagna biografi och skildring av kriget i öst. Beevor är en av vår tids stora militärhistoriker. Hans böcker om Stalingrad och slutstriden om Berlin kan redan räknas som moderna klassiker.

Grossman var på de stora krigsskådeplatserna i öst. Han var till exempel i Stalingrad under belägringen. Han var bland de första journalisterna som kom in i dödslägret Majdanek utanför Lublin. Han besökte Treblinka och skrev om "Helvetet Treblinka". En skakande redogörelse för vad han såg och fick sig berättat av dem som visste vad som hänt. Hans essä citerades senare vid rättegångarna i Nürnberg. Han skrev bland annat:
"Det är en författares plikt att berätta den hemska sanningen, och det är läsarens medborgerliga plikt att känna till den. Var och en som vänder sig bort, som blundar och går förbi, kränker minnet av de omkomna."
Det är ord att ta till sig och fundera över, inte bara om det fasansfulla i Treblinka. Det borde vara ett rättesnöre för oss alla, både vi som skriver och ni som läser.

Grossman fortsatte marschen mot väst tillsammans med Röda armén och bevittnade slutstriderna i Berlin. Hans ärlighet, som vi nämnde tidigare, gav honom bekymmer. Han försökte berätta om Röda arméns övergrepp mot den tyska civilbefolkningen, likväl som de heroiska insatser som de sovjetiska soldaterna utförde. För det måste man måste komma ihåg. Det var på östfronten, som nazisternas besegrades. Det var där de knäcktes av kölden och den sovjetiska krigsmaskinen.

Efter kriget fick Grossman mer problem. Även om han inte helt och hållet var ute i kylan så stod han inte överst på Stalins tio-i-topplista. Det hade han aldrig gjort. Under kriget blev han ofta ifrågasatt och hårt nedstruken av hemmaredaktionen när hans beskrivningar av krigets verklighet inte stämde med propagandabilden. Han klagade ofta över det i brev hem.
Under senare delen av 1950-talet arbetade Grossman med det som skulle bli hans stora mästerverk. Romanen Liv och öde. Boken jämförs med Tolstojs Krig och Fred, men med slaget vid Stalingrad som det centrala. En annan skillnad är att Grossman byggde sin berättelse och sina romanpersoner på sig själv och dem som stod honom närmast.

1960 kunde Grossman sätta punkt för sitt romanbygge. Men han fick aldrig se det publicerat. I februari 1961 kom KGB, knackade på dörren och la beslag på alla manuskript (det fanns flera). Grossman fick beskedet att hans roman inte kunde publiceras under de närmaste 200 åren! Det, om något, säger väl en del om bokens storhet och sprängkraft.
1964 dog Grossman med övertygelsens om att hans roman för alltid var begravd i arkiven och tystad. Men han hade deponerat ett exemplar hos en god vän. Denne hade lagt manuskriptet i en väska på sitt lantställe. När det till slut upptäcktes lär det ha kopierats på mikrofilm av Sacharov - nobelpristagaren. Filmen smugglades ut till väst. Liv och öde publicerades runt om i världen. I Ryssland kom romanen ut efter kommunismens sammanbrott. Vasilij Grossman var återupprättad. Hans mästerverk har fått det erkännande som det förtjänar.