Helt fel perspektiv på skrivandet

På omslaget till boken så står det att Elisabeth George är en framgångsrik deckarförfattare. Jag visste inte vem hon var innan, och efter att ha läst den här boken så känner jag inte för att läsa något av henne heller.
Elisabeth George har skrivit en bok om hur man skriver en roman, påstår hon. Men det krävs nog att man är tvångsneurotiker för att kunna skriva på det sätt som Elisabeth George beskriver.
Elisabeth George tillbringar de första delarna utav boken med att få i alla fall mig att fundera på att bli bankkamrer i stället för skribent. Delen går ut på hur hon förespråkar att man skall analysera sönder saker och ting, och planera till Gudsnåde innan man sätter igång. Hon dödar därmed hela lusten till att skriva.
Menar verkligen människan att man, full utav iver och idéer, skall sätta sig ner och göra djupgående personanalyser och detaljskisser?
Jag ser inget fel i varken personanalyser eller detaljskisser, bara det faktum att hon börjar i den änden. Handlar inte skrivandet om att uttrycka sig, att brinna för att vilja föra ut något till massorna? Vill man då verkligen sätta sig ner och göra en analys det första man gör?
Det är först i de sista delarna som man kommer till något användbart, mer konkreta tips. Elisabeth George borde bara ha den delen först och sedan de bra delarna ifrån de första delarna. En annan bra sak är att hon i varje kapitel har tagit bitar ur riktiga böcker, så man ser vad hon menar i verkliga exempel. De är de sakerna som räddar boken.
Elisabeth George börjar i fel ände som sagt var, och när hon beskriver sin arbetsprocess så får jag köldfrossa, hon måste ha ett extremt kontrollbehov och ett kliniskt rent hem.
Det Elisabeth George har gjort är att hon skrivit en bok för tvångsneurotiker om hur de ska skriva en bok om sin vardag. Om ni känner någon med författarambitioner, köp då inte den här boken.