Helstark satsning med Hemsöborna

Hemsöborna är en roman av August Strindberg från 1887 då han var 38 år men redan hade mästerverk som Mäster Olof, Röda rummet och Giftas bakom sig. Hemsöborna är en historia, både dramatisk och lustfylld från Stockholms yttre skärgård. Det udda är att huvudpersonen är invandrare, en jobbsökande, lite listig värmlänning med bördig jord under naglarna.

Även pjäsen Hemsöborna har Strindberg varit med om att sätta i stånd. Men där har så många andra lagt till och dragit ifrån att det ibland blir tomt på Strindberg. Spelet håller ändå, på scenen, och än mer i filmutgåvorna. De största skillnaderna då är filmernas chans att i varje fall ge blinkar av skärgårdsmiljön. Den var kär för Strindberg och det ville han hålla fram. Det här lilla stycket ur romanen är ett typexempel. Koppla av och njut!

Gräset stod högt till låret och var tjockt som en fäll, så att Carlsson måste redogöra för den nya ängsskötseln; hur han låtit röja löv och fjolårsgräs, jämna ut mullvadshögarna, så i frostfläckarne och vattna över med gödselsaften. Därpå anordnade han som kapten sin trupp, gav hedersplatserna åt de gamla och förmögna och gick själv aldra sist, så att han ändå icke kom bort i hopen. Och så gick slaget fram: två dussin vita skjortärmar i en kil av höstflyttande svanor, med liarna häl i häl, och efter i spridd ordning, som en flock fisktärnor, nyckfullt kasande, slängande, men ändock hållande tillsammans, kommo flickorna med sina härvar, var och en följande sin slåtterkarl.

Det susade om liarna och det daggiga gräset föll i knippor; och sida vid sida lågo alla sommarens blommor, som vågat sig ur skogen och hage: prästkragar och gökmat, tjärblomster och horletta, Marie sänghalm hundloka, ängsnejlikor, pukvete, musärter, pestilensrot, väpling och alla ängarnas gräs och halvgräs; och det doftade sött av honung och kryddor, och bien och humlor flydde i svärmar för den mördande skaran, mullvadarna kröpo ner i jordens innanmäten, när de hörde hur det brakade i deras bräckliga tak; snoken kilade skrämd ner i diket och slankt in i ett hål som en skotända; men högt upp över slagfältet svängde sig ett par piplärkor, vars bo blivit trampat av ett klackjärn; och i eftertruppen trippade stararne plockande och pickande allehanda kräk, som kommit i det brännande solskenet.

För hundra år sedan kunde man skriva så, låta berättelsen ta tid. Teaterskeppets uppsättning av Hemsöborna håller på den rätten och jäktar, varken skådespelarna, scenarbetarna eller publiken.

Att man på en tämligen enkel scen som Bryggarens inte kan måla upp skärgårdens skiftningar är självklart. Scenerna får begränsas till stugan där alla bor och trängs, innanför och utanför väggarna. Och så några riktningsvisare åt den lilla hamnen och de farliga isarna. Inledningens och avslutningens stora, svepande målning mot havsbandet är riktigt viktig.

Pjäsen omfattar flera år, men det märker man knappast. Så snart ?tro och loven? är sagt mellan Carlsson och madam Flood är det inte bara dags för bröllop utan för samtidig kyrktagning, alltså den månghundraåriga ceremoni som återgav en mor ?renheten? och tillgång till kyrkans sakrament efter en förlossning.
Den inte särskilt unga Madam Flood hade då både hunnit bli havande, fått ett dödfött barn och lappat samman en brudklänning från förra gången.

Scenerna och bytena av dem är snygga och smarta. Jättekuber på små, finurliga hjul. Ett kvarts varvs vridning och scenen blir ny. Vad Göran Nordell byggt upp tillsammans med sina elever från Gymnasiet är suveränt. Särskilt är det två elever, Einar Andersson och Linus Lindh, som kläckt den scenografiska lösningen.
Bara detta att Teaterskeppet vågat sig på en så pass invecklad berättelse väcker respekt. Med invecklad menar jag framför allt de mycket olika scenerierna och de kunskapskrav som är en följd.

Att Anita Andersson, med sin säkra hantering av de mest varierande roller, skulle klara av Madam Flood, de tror jag ingen har misstrott. Michel Asplund som Carlsson då? Nåja, vi har sett honom i spelet om Norra Sjukhuset och i andra, mindre sammanhang. Men att han skulle vara ett sådant fynd som Carlsson! Han gör helt enkelt ett kraftprov utan brister föreställningen igenom. Då tänker jag både på hur han försäger sig i låtsaslärdom och hur han snabbt finner sig, hur han lurar sig in i chiffonjéns hemliga värdefack, hur han bröstar upp sig inför flickorna medan baksidan (mot Madam) ser oberörd ut.
Vad han åstadkommer är äkta teater. Och han är inte ensam.
Figurerna omkring honom sköter sina insatser så harmoniskt och livligt att luckor uteblir.
Pigorna Lotten och Clara (Ann Linusson och Ingela Brandel). Den gamle lurifaxen Rundqvist (Anders Johansson ? så roligt att få se honom på scen igen!).
Professorn (Per Evert Axman) och familjen omkring (Kristina Wallin-Gray, Louize Waztesson och Zahra Rosén som sonen). Den lite hetsande professorspigan Ida (Åsa Andersson). Och naturligtvis den mellan ansträngande redlighet och total redlöshet raglande Pastor Nordström (Palle Ohlsén).

Musiken värnar om tidsandan. Durspelssmederna Sven-Olof Nilsson och Walle Johansson håller sig runt ?Hemsölåten?, huvudmusiken från första filmupplagan på 50-talet, och det valet är klart miljömålande. Walle spelar durspel, Sven-Olof fiol. Men ibland försvinner Walle från musikhörnan till rollen som Norman, och då tar Sven-Olof ofta till ett durspel, han också.

I rollistan finns egentligen ett enda problem, och det är sonen Gusten, Emil Åkerös roll. Det här skriver jag mer som råd än kritik. Samt som ett ?lycka till!? Med Emils ambitioner åt scenhållet måste han helt enkelt tränga lite djupare in i uppgifterna.
Att han tillhör den generation som inte fått lära sig att tala så det hörs, det är självfallet inte hans fel. Tron att man hörs räcker inte, och det här måste han ta tag i själv.
Rolluppfattningen är en annan fråga. Vad Gusten vet om världen är hur man överlistar fågelbyten, var man bäst lägger torsknät och hur man smyger sig undan oundvikliga plågojobb på gården. Uppträder man då i Hemsöborna som en nutida, överlägsen stadsvalp stämmer det inte. Replikerna är en sak. Vad man får att leva mellan replikerna, det är skådespelarkonst.

Den som regisserat Hemsöborna är Christer Warfvinge. På scenen har vi ju mest mött Christer i revysammanhang. Bakom scenen har hans verksamhet blivit allt bredare, inte minst med krönikespel i kammarformat. Och där har han medverkat till flera, starka lyft i vår kommuns teaterliv. Steget till regissör för ett storspel som Hemsöborna väckte därför extra nyfikenhet. Modet, analysen, den sceniska kartan, rollernas personligheter. När det handlar om rollkaraktärer har han haft dramapedagogen Beatrice J Johansson vid sin sida som extra stöd. Beatrice är ju, efter sin utbildning, åtminstone just, nu fortfarande trogen Västervik.
Det samlade resultatet får också högt betyg. Ett exempel som har med teknisk knapphet att göra är hur snyggt man löst scenen där Carlsson och Gusten inte längre kan hålla kistan med Madam Floods kropp ovanpå isen.

I morgon och på måndag kommer de närmaste föreställningarna, de enda från nu i Bryggaren. Högstadiets och Gymnasiets elever fick chansen resan före den offentliga premiären i torsdags. Två ?turnéföreställningar? är också inlagda, 5 april i Överum och 8 april i Gamleby.
För en så stor satsning som denna kan det tyckas snålt och trist med så få föreställningar. Men det visar också Teaterskeppets styrka. Vi spelar för det samhälle vi har, inget större..