Hellström gör mig inte besviken

Tio år med Håkan Hellström. Det är tokdans till "Ramlar" på ett dekadent dansgolv i London. Att, till "Aprilhimlen", hålla en kompis hår när hon fyllespyr i ett korridorrum. Att äta frukost med första sambon till "Gårdakvarnar och skit" för att sedan med tårar i ögonen stå och krama finaste vännen till "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger" några år senare. Hellström är den enda svenska artist där jag, på riktigt, varit med under hela resan. Därför blir jag nervös av "Två steg från paradise". Rädd att färden ska ta slut. Men Hellström gör mig inte besviken. Inte den här gången heller. "Paradise" är en fantastisk skiva, mycket beroende på de fenomenala texterna. De bästa spåren "Jag vet vilken dy hon varit i ", "Dom där jag kommer från" och svulstiga "Du är snart där" gör ont och tröstar om vartannat. Hellström skapar en egen värld med sina toner och texter. Ett magiskt universum där man fattar varje rad även om man aldrig varit i närheten av där han kommer ifrån. Killen är ett geni och han visar det gång på gång. År efter år. Jag kan inte få nog.