Helheten en stor besvikelse

Susanne Biers "Bröder" innehåller fantastiska små moment, men helheten är en stor besvikelse.
Samma dag som Jannik, lillebror rebell, släpps ur fängelset skickas Michael, storebror duktig, med sitt militärförband till Afghanistan.
Nästan omedelbart skjuts Michaels helikopter ner och hans hustru Sarah tar emot dödsbudet. Vardagslivet sprängs upp i fyra nyanser av sorg - Sarah, Jannik, barnen och brödernas patriarkpappa handskas alla på olika sätt med traumat, och så långt rör sig Susanne Bier i sina hemmakvarter. Hon och medförfattaren Anders Thomas Jensen kan det här med det stilla danska vardagslivet, och man undrar hur det skulle bli om hon gav sig på något hon inte kan, eller inte vet om hon kan förrän hon försökt.

Det får vi snart se. Filmen tar flera vändningar och förlorar lite i styrka för varje gång.

Sämst lyckas Bier när hon ska skildra kriget i Afghanistan. "Fienden" blir faktiskt exakt likadan som i docksatiren "Team America", obegripliga handdukshuvuden vars standardreplik är "dirkadirk jalla jalla fatwa jihad" vrålat på maxvolym.
Men även konflikterna på hemmaplan blir konstruerade, förenklade och ytliga. Susanne Bier vill göra en "Deer hunter" i Ikeaköket men saknar förmågan att renodla och skapa äkthet. Det är synd, inte minst eftersom genren "den moderna skandinaviska krigsfilmen" lär komma allt starkare i takt med den nya världsordning där också Sverige skickar trupp till Afghanistan.
Hela filmens andra halva är yvig och skrikig, det låter mycket, men vad vill den säga? Det hörs inte.