Den anonyma lappen var tydlig: "Hårdrock har inte i kyrkan att göra. Kyrkan kommer förfalla. Sover ni eller?".
Kontraktsprosten Claes-Göran Thorell läste, men lyssnade inte.
Han hade redan bestämt sig. Hårdrock skulle få chansen i kyrkan.
Trots att det fanns fler som tvivlade. Christer Gustafsson var en av dem. När han läste annonsen i Västerviks-Tidningen tänkte han "Hårdrock i kyrkan, vad ska det vara bra för?".
Huvudfigurerna hårdrockarna själva hade aldrig spelat i en kyrka tidigare. Inte ens de visste vad de skulle kunna vänta sig.
Det är helt tyst i den fullsatta kyrkan. Framför altartavlan ställer sig Mikael Åberg i långt hårdrockshår och skjorta med Ranelid-öppning. Bredvid honom: Magnus Rosén i lika uppknäppt skjorta, i läderbyxor och ännu längre hår.
Det har gått några år sedan Rosén turnerade jorden runt med världsberömda heavy metal-bandet Hammerfall och Åberg åkte runt med Nostradameus.
Rosén och Åberg var inte kristna då. Det är de inte i dag heller. Hammerfall har haft en del hårda texter genom åren och Nostradameus har bland annat haft hiten Hellbound.
- Det finns ingen motsättning mellan hårdrock och kristendom. Hårdrock handlar inte om det onda utan om gott och ont precis som livet är. Sedan finns det undantag och grupper som har det som image att man ska tycka att ont är bra, men jag känner ingen som verkligen tycker att ont är bra.
Rosén fortsätter:
- Vi är andliga. Vi tror på kärleken. På jämlikhet. På att livet är större än vi förstår. Livet är ingen slump.
Han tror inte livet är förutbestämt. Men har någon tänkt att han skulle stå i Ankarsrums kyrka och spela rock så "har han eller hon tänkt ut det bra".
- Jag har aldrig varit satanist och jag har aldrig själv skrivit några texter som är kritiska mot Gud. Jag är inte kristen heller, men tror på ett högre väsen, säger Åberg.
- Det finns många förutfattade meningar om hårdrock. Musik är en gåva det finns inte något ont i den. Man kan bli lurad av det långa håret och att det skulle vara något ont. Men då har man glömt hur Jesus såg ut.
De säger att de inte har något med den mörka sidan att göra. Det är lätt att tro på när de inleder konserten på sammetslen Göteborgsdialekt. De berättar att de har med sig kompbandet "The Ipads" innan de drar igång med låten "Jump".
När musikstilen Grunge var som störst på 90-talet var det en del som skrattade bakom ryggen åt Hammerfall och Rosén. Somliga tyckte att de sysslade med fel sorts musik på fel ställen.
- Sedan skrattade vi. Vi hade bara gjort de vi tyckte var kul. Precis som vi gör nu. Man kan inte leva för att tillfredställa andra. Man måste göra det man själv tycker om.
De sjunger “Its my life and Its now or never. I aint gonna live for ever".
Jon Bon Jovis låttext fortplantar sig i bänkraderna.
Anders Karlsson som sitter där tänker: "Det här har jag väntat på i 40 år. "
Christer Gustafsson har alltid stängt av radion när han hört hårdrock. Nu har frugan fått med honom till kyrkan.
"Blir det för mycket vrål och dunka-dunka reser jag mig upp och går" har han lovat.
När hårdrockarna drar igång "Smoke On The Water" dansar barnen i altargången.
Kontraktsprosten Thorell sitter och klappar händerna och ler brett.
När Rosén och Åberg spelar "The Final Countdown" tar Åberg upp gitarren till munnen och spelar med tänderna.
Jublet stiger ännu mer. I refrängen är det rejält tryck på publiken. De ser ut att vilja få kyrktaket att lyfta.
Efter spelningen sätter sig Rosén och Åberg i sakristian.
- Det här var helt över förväntan. Det var en riktigt skön feeling. Vissa tycker inte att hårdrock passar i kyrkan, men jag såg allt från bebisar till gamla som dansade och sjöng med. Det här var skithäftigt, säger Åberg.
- Det var första gången vi gjorde detta. Det var världspremiär i Ankarsrum, det du, tillägger Rosén.
Thorell ler och säger:
- Till och med tanterna hängde med i texterna. Det var underbart att se.
En av de sista som lämnar kyrkan är Christer Gustafsson.
Han håller en hårdrocksskiva i handen.