Hård dom över Stalins maktbygge
Montefiore har kastat sig in i det bisarra vardagslivet innanför murarna, och det är sannerligen ingen skön bild av den innersta kretsen runt Stalin han målar upp. Stalin framstår stundtals som en hygglig person, visserligen komplicerad och bisarr, men ändå mer normal i jämförelse med hans brutala, supande och sexuellt störda bolsjevikkamrater som bevakade varandra och delade ut dödsdomar i en rasande takt.
Stalins gunstling Lavrentij Berija gillade att våldta basketspelerskor, hemliga polisens chef Genrich Jagoda ägde mängder av porrfilmer, erotiskt snidade pipor och gummidildos. Bara för att ta några exempel.
Stalin själv går givetvis inte fri, men boken överraskar med hans mer charmiga sidor, hans kulturintresse och humor. Den ger också inträngande bilder från Stalins familjeliv, till exempel hur hans hustru under en middagsbjudning går upp på sitt rum och skjuter sig.
Montefiores dom över Stalins maktbygge och terror är hård. Han beskriver Stalin och hans män som ett blodtörstigt gäng av fula, fetlagda och alkoholiserade sadister med demoniska karaktärer. Boken ger tyvärr inga förklaringar till varför det blev som det blev. Här finns inga analyser av de motsättningar som rådde inom partiet och det sovjetiska samhället. I stället blir det någon slags inneboende ondska som ledde till terrorn med alla utrensningar, skenrättegångar och miljoner människors död.
Men boken är intressant just på grund av de många interiörerna, dialogerna och de levande skildringarna av intrigerna inom Stalins hov. De bör dock läsas med kritisk inställning eftersom mycket av det material som Montefiore lutar sig mot är skrivet av fiender till varandra.
Simon Sebag Montefiore
Stalin den röde tsaren och hans hov
Prisma
Så jobbar vi med nyheter