Här är det bara svart

"Mun mot mun" erbjuder prostitution, heroin, barnmisshandel, demens, trasiga äktenskap samt cancer - och inte any old snällkräfta utan ändtarmscancer.
Och då har det gått tio minuter av filmen.
Jag skämtar inte. Och sannerligen inte Björn Runge heller.
"Det här är på parodins gräns", viskar en kollega, men han har fel, "Mun mot mun" ligger inte på gränsen utan passerar den oftare än en vitrysk cigarettsmugglare.

Vi minns förstås Björn Runges förra film, "Om jag vänder mig om" som välförtjänt hyllades med Guldbaggar i varenda kategori och till och med blev en oväntad publiksuccé. Där lyckades Runge med det som nu faller igenom; med hjälp av okuvlig passion och järnvilja drog han med sig publiken och lyckades hitta fyra nyanser av mörkt.
Här är det bara svart. Ett misery train som rusar rätt in på ett blindspår. En sorts catwalk där rollfigurerna passerar och visar upp varsin tragedi, en efter en. Ingen är lycklig. Alla är gravt dysfunktionella. Det blir för mycket. Det engagerar inte. Parodins gräns, som sagt, och det var exakt så här man parodierade svensk film långt in på 1990-talet. "Mun mot mun" får Lars Norén att framstå som Uffe Larssons och Lasse Kronérs kärleksbarn.

Visst finns det starka komponenter i "Mun mot mun", men som om inte den statiska ångesten vore nog dras filmen också ner av ett par scener som inte kan ha varit lyckade ens på idéstadiet.
Jag är ett stort fan av Runge och tror mycket på hans nästa film. Där hoppas jag att han vågar använda en av sina styrkor, galghumorn som fanns med i "Om jag vänder mig om" och som genomsyrar hela hans novellfilm "Rensa fisk" från tidigare i år.
Att krydda allvaret med humor är att ta allvaret på allvar. Det vet danskarna och det är därför de just nu är Skandinaviens enda filmnation. Det vet Björn Runge också. Han har bara tillfälligt glömt bort det.