Häpnar av Lennox i högform

Jag hade för länge sedan avskrivit Annie Lennox, men tji fick jag. På den här plattan, hennes första soloskiva på fyra år är hon i sin bästa form sedan Eurythmics var som bäst, för nästan exakt 20 år sedan.
"Songs of mass destruction" är en slags temaskiva om hur det är att vara kvinna i musikbranschen och om det är någon som kan göra bra feministpop så är det Annie Lennox - minns "Sisters are doin? it for themselves från 1985...

På de senaste soloskivorna har Annie Lennox låtit trött och uttråkad i min mening, men här exploderar hon verkligen i starka låtar om starka ämnen. Producenten Glen Ballard har gett henne den perfekta grunden att stå på och sluter man ögonen kan man ana att det är så här Eurythmics borde ha låtit när de gjorde halvhjärtat comeback för några år sedan.
Framtida hitlåten "Coloured bedspread" är som ett barnbarn till underskattade Eurtyhmicsplattan "Savage" och den pampiga "Sing", där Annie samlat en kör på 23 superkändisar är enorm.
Jag kan fortsätta uppräkningen, för det finns en enorm popkänsla här - man häpnar faktiskt.