Hämmade danskar i allvar och komik

På många sätt är "Oh happy day" helt enkelt en "Så som i himmelen" på danska.
Hör bara: En kör av lätt kufiska landsortsmänniskor får ny ledare, en stark man som kommer utifrån.
Han får dem att växa, kärleken spirar medan oblida kyrkoögon betraktar dem utifrån och vill sätta stopp.
Skillnaden är att "Oh happy day" är en klart bättre film.
Varför? Kanske för att Guds hand, som spelar en roll i båda filmerna, här pekar som Guds hand brukar, nämligen i en riktning som är till lika delar livsavgörande och svårtolkad.
I "Så som i himmelen" pekade handen mest på Kay Pollak.
"Oh happy day" skapar en märklig situation av komik och allvar när den coole svarte gospelsångaren sveper in hos de hämmade danskarna, lika vita som väggarna i kyrkan, och som där, men bara där, befinner sig i någon sorts överläge.
"Tror någon av er på Jesus Kristus?" frågar han, och svaren är så roliga, och träffande, och universellt sanna, att jag inte vill återberätta dem utan nöjer mig med att rekommendera er att se filmen.