I ett okänt antal romaner ska han behandla hela 1900-talets blodiga och dramatiska utveckling ur en norsk släkts synvinkel. Det är en stor uppgift, som inte kommer att bli lätt - inte ens för Jan Guillou...
Den här berättelsen tar avstamp på det norska Vestlandet utanför Bergen i slutet av 1800-talet. Tre små fiskarpojkar blir faderslösa när havet begraver deras far och farbror. De får lämna ön för att bli repslagarlärlingar i stan. Det blir gossarnas lycka. I stan upptäcks deras tekniska begåvning och pojkarna får den tidens bästa ingenjörsutbildning i Tyskland.
När pojkarna mognat till unga män och lämnat skolan i Dresden skriver vi år 1901. Pojkarna ska tillbaka till Norge för att betala av sin skuld till sina välgörare, som bekostat deras utbildning. De ska bygga järnvägen mellan Oslo och Bergen. Men två av bröderna sviker. Den ene flyr till Tysk Östafrika. Den andre till London där han försvinner ur den här historien. Han lär återkomma i fortsättningen har vi förstått.
Brobyggarna handlar om den båda andra. Lauritz som reser hem till Norge och sätter i gång med det gigantiska järnvägsprojektet på Hardangervidda. Den andre, Oscar, bygger järnväg i Tyska Östafrika, skapar sig en förmögenhet och dras in i första världskrigets helvete. Parallellt får vi följa de båda brödernas öden genom berättelsen.
Eftersom det här är en släktsaga, så blir det också en kärlekssaga i skuggan av första världskriget. Den beskriver Guillou med förvånansvärd, ömsint och varlig hand. I den delen är han fjärran från den kaxige och hårdföre skjutjärnsjournalisten som vi kanske oftast tänker på när hans namn kommer på tapeten. Han blir till och med nästan lite sentimental...
I andra delar är han den gamle Guillou, som vi lärt känna i alla action-historierna. Det blir en hel del jakt, vapen- och ordensexercis. I de delarna har vi alltid tyckt att Guillou tar i för mycket. Hans hjältar är alltid lika ädla, fienden lika ond, världen är svart eller vit. I den här berättelsen är det belgare och engelsmän som står för ondskan. Tyskarna är de kultiverade och goda.
Vi tror att Brobyggarna hade vunnit på om den varit några sidor kortare. Guillou verkar ofta vara väldigt förtjust i sina egna formuleringar. Därför blir orden och bokstäverna så många. Men trots våra många invändningar så är vi ändå nyfikna på hur fortsättningen kommer att gestalta sig för familjerna Lauritzen från Osterøya i det norska fjordlandskapet.