Gripande uppföljning av Janet Fitch

Josie kallas till polisstationen för att identifiera sin döda pojkvän Michael. Han har skjutit sig i huvudet och gjort ett pussel av sig själv. När Josie försöker lägga det framträder en helt annan bild än den som Michael har utmålat för henne.
Han har ljugit om sitt förhållande till sina föräldrar, om det faktum att han faktiskt är ganska sportig och en hel rad andra både stora och små saker.
Som om det inte var nog att bli lämnad ensam och behöva kämpa med alla sorgens demoner måste Josie även handskas med det svek som Michaels lögner innebär. Fixeringen vid honom drar in henne och Michaels mamma Meredith i en dödlig dans.
Meredith både lockar och stöter ifrån då hon spinner klibbiga spindeltrådar kring både Josie och Michael. Hon omkullkastar ännu mer den bild av Michael som Josie har. Vem av dem ska ha tolkningsföreträde om hans person och vem av dem ska ha rätt till honom och hans minne?
Josie blir allt mer självdestruktiv då hon vandrar genom alla sorgens stadier - från bländande chock till en möjlig acceptans.

Janet Fitch är en språklig virtuos. Metaforerna är daggfriska och precisa. Typografiskt arbetar hon på ett mästerligt sätt med kursiveringar. På så vis får hon citat och tankar att flöda på ett både tydligt och förvirrande sätt. Läsaren känner samma vilsenhet och brist på fotfäste som Josie även om sammanhanget klarnar efter hand.
Språket är så vackert och slingrar sig fram på ett sätt som redan i första kapitlet gör det omöjligt att släppa boken. Och hon får den bottenlösa sorgen att gå fram så starkt att ögonen tåras.
Janet Fitchs debut Vit oleander blev en storsäljare som även filmatiserades. Även den en gripande och skitigt vacker bok, men med ett slut med lite för stor dragning åt Hollywoodhållet. I uppföljaren Saknaden faller Janet Fitch inte lika handlöst i Hollywoodfällan. Även om slutet är sällsynt filmiskt håller boken hela vägen.