Gränsömusiken tar nya friska tag

Nu har "Musik på Gränsö slott" dragit igång sitt andra verksamhetsår. Och arrangörerna känner ett sådant stöd och engagemang från publiken att man bildar en riktig förening. Det betyder att vi får två kammarmusikföreningar i Västervik, och det tycker jag vi ska uppleva som en rikedom. Dessutom finns ju sedan länge Orkesterföreningen som håller sig till större konserter.

Det här årets start kom på söndagsmiddagen, med två musikanter och en kåsör. Kåsören är mest känd av de tre. Leif Rosenblad bor granne med slottet och kan Gränsös historia. En av musikanterna är nog ganska känd, han också här inne i Västervik trots att han är en gamlebypojk som vuxit upp till yrkesmusiker och musiklärare med Norrköping som bas. Namnet är Henrik Bergion och hans huvudinstrument är pianot.. Hans första pianolärare, Sören Petterson, satt förresten i salen. Och njöt, tror jag av den forne elevens spel och yrkesväg i livet.
Den tredje var violinisten Mikael Wenhov, född i Söderköping men öven han verksam i Norrköping, inte minst som alternerande konsertmästare i Norrköpings Symfoniker.

Gränsöföreningen blandar gärna in någonting utanför själva musiken i konserterna. Det är ett gott grepp som jag hoppas man utvecklar vidare. Den här gången var det Leif Rosenblads tur, och ämnet var som sagt Gränsö. Ja, namnet stämmer med verkligheten. En gång i tiden var det en ö. Och historien var värd att ta till sig, inte minst den senare tidens, alltså hur allting räddades, byggdes upp igen, efter den svåra brandeni1993.
En sista poäng kom Leif Rosenblad med då han nämnde den kokbok, "Kokbok till min hustru" som en av de klassiska slottsägarna, Gustaf Abraham Piper, författat. Den blir äntligen utgiven i mångtryck. När den släpps ut kan vi nog räkna med en alldeles extra konsert på slottet.

Nu till själva konserten, en trivsam revy i kammarformat över nordisk musik. I huvudsak nordisk, får jag väl lägga till. Fritz Kreisler och Jules Massenet hör inte till den skaran. Men Johan Svendsen gör det. I hans "Romanze" (op 26) är han Griegs like! Både Mikael Wendhov och Henrik Bergion spelade direkt upp en så fin nyanseringskonst och en så kraftrik förmåga till dramatik att jag tror att hela publiken (och den fyllde salen, trots ovädret) andades ut i en känsla av att ha satt sig tillrätta för en konsert på önskenivå.

Tor Aulins "Fyra akvareller" fick vara med genom två av styckena, båda lika kära: Hunmoresk och Vaggsång. Likaså Wilhelm Stenhammars Romans i f-moll. Efter det stycket fick vi göra en ny bekantskap, med Henrik Bergion som kompositör. "Ett försök att nästla sig in bland de stora grabbarna", som han själv uttryckte det.

Två småstycken bjöd han på. Först "Ciquita", en friskt lekfull historia, liksom med "föräldrar" både inom jazzen och kammarmusiken.
Det andra stycket, "Birds" var så tydligt inspirerat av fågelsång eller kanske bättre uttryckt fåglalåt, för det knarrade till ibland. Kompositionen känns som en omväxlande melodistig genom en vacker skog där nyfikna fågelrepliker leder promenaden. Bergion-toner vill vi höra mer av!

Konsertens andra del, efter mingelstund och Rosenblads kåseri öppnade med tre Taube-låtar och avrundades med Fritz Kreislers mest glittrande smycken, till exempel "Schön Rosmarin". Att en superviolinist som Kreisler självklart kunde forma formidabla violinverk, det låter naturligt. Att en svensk violinist kan ge Kreisler-verk så härlig, genuin lyster, det är trots allt inte lika lättfattligt. Men Mikael Wenhov kan, smidigt assisterad vid flygeln av Henrik Bergion. Det händer inte så ofta att de två spelar tillsammans. Ändå var samstämmigheten perfekt.