Gränslandet barn-vuxen

Gränsland heter Eva Sjödins fjärde bok; en lyrisk berättelse mer än de tidigare böckernas mer traditionella poesi. Om idén uppkommer att läsa boken ur ett psyko-analytiskt perspektiv kan analysen framstå som tämligen banal.
En flicka i gränslandet mellan barn och vuxen tillbringar dagar tillsammans med familjen i baksätet på bilen under semesterresor än till Norge, än till Finland. Men även om symboliken är övertydlig lyckas berättelsen fånga intresset. Vi kommer flickan i det sedan långliga tider passerade sextiotalet mycket nära och var och en som en gång satt där i baksätet, illamående, i behov av att få kräkas, möts säkert av lukthallucinationer. Bilens alla speciella dofter, men även spyorna i dikeskanten.

"Så dyker varningsskylten upp vid vägkanten. Jag ser en liten svart bil från en avkapad bro störta rakt ner i oljiga vågor. Den hänger i luften. Spöklikt tom. Bakgrunden är gul som piss och jordens undergång. Fara! Vägen tar slut!" Texten blir kusligt symbolistisk.
Med vägmärket allmän fara - vägen upphör, står flickan på gränsen mellan barn och vuxen, ser hon familjen på avstånd lösas upp i smutsen på ett skyltfönster. Vägen framåt upphör, betecknad med skylten för fara. Någon reträttväg finns inte att tillgå. Med Kierkegaard inser barnet att föräldrarna inte längre utgör ett skyddsnät i tillvaron.

Vem läser en berättelse som denna i dag? Vilken ungdom sitter i baksätet och räknar bilar tillsammans med sina syskon för att få tiden att gå. Vem, i brist på sysselsättning, inventerar handskfacket?
Likafullt skulle det vara dumt att tro att tonåringar inte passerar gränslandet barn-vuxen också i vår tid, även om många gjort barnen till vuxna i förtid. Det är väl bara så att initiationsriten inte längre utförs i familjens bil på väg till Norge.