Men det var inte i rollen som "Sören Rapp" han nu ställde upp utan mest som den Elvis-missionär han har utvecklats till.
Ensam kom han inte heller. Precis som för ett par år sen spelade han upp tillsammans med Kettil Medelius. Under föreställningen hände det till och med att Kettil vid ett tillfälle sade att han hade en kompis med sig - Göran Engman. Det ligger faktiskt en hel del i det resonemanget. Kettil har en oerhört viktig roll i samspelet mellan de två, både som pianist, gitarrist, sångare och komiker.
Det mest frapperande mellan de två på scenen är samspelet, detta att de förstår varann totalt. Även när de låtsas att de inte gör det. Så har de också jobbat ihop i åtminstone ett dussin år.
Åter till Elvis som är föreställningens tredje huvudperson. Visst kan resonemangen snudda vid Johnny Cash, Dolly Parton och en hel del andra amerikanska figurer. Men Görans och Kettills musikaliska vandring följer spåren tätt efter Elvis Presley.
Titlar som "My happiness", Allways on my mind", "Without love" och en följetong med samma ursprung är det hel. Men egentligen spelar det ingen roll vilka Elvis-låtar som de tar till sig. Ibland gick det inte heller att uppfatta. Det som tar tag i en som lyssnare är den sceniska intensiteten.
Samspelet dem emellan nämnde jag. Utspelet är lika viktigt. Båda har den där förmågan att binda oss. Detta även om flera i publiken hade direkt svårt att tåla överljudet, alltså den ibland meningslöst höga volymen.
Kettil är urstockholmare. Göran blev det som 12-åring när hans familj övergav Västervik för Stockholm, något som fick Göran att förlora en älskad stad som hade skolor för en stad som bara hade plugg. Men det tog honom bara någon månad innan han tryckt ner Västervik i underjorden. Först som vuxen kom den kärleken tillbaka. Och föreställningar utan sådana inslag är svåra, det medger han själv. Detta trots att han praktiskt taget alltid är på turné.
Särskilt kärt är Loftahammar. Så flera återkomster kan vi nog hoppas på.
Någon matthet går i alla fall inte att spåra.