Glädjestund med sorgmusik

Att en bild säger mer än tusen ord, det hör vi ofta. Även toner kan vara överlägsna ord som budskapsbärare. Det var jag med om på söndagskvällen i Marieborgskyrkan tillsammans med femtio andra. Större blev inte publiken på Camerata Nordicas fenomenala konsert. Kanske var det vädret som spökade även här.

Vad som nu fick mig att snubbla in på ämnet bilder, toner, ord hör ihop med konsertens första nummer. Det handlar om den tjeckiska (mähriska ska det nog heta) tonsättaren Leos Janáceks svit för stråkorkester med titeln "På en övervuxen stig". Musiken är upplagd som en liten roman, en dagbok över händelser i tonsättarens liv. Kulmen är hans förtvivlan över den tjugoåriga dottern Olgas plötsliga, och ofattbara död. Hela sviten andas sorg. Ändå är det en klart livsbejakande musik.

Sorg, eller kanske rättare: bestörtning, präglade även nästa nummer, Vilém Tauskys "Coventry: a Meditation for Strings" från 1940. Han kom till Coventry som soldat för att röja upp efter tyskarnas bomber, men något Coventry fanns inte kvar!
Tausky föddes också i Mähren, alltså allra längst öster ut i Tjeckien, och blev tidigt en av Janáceks elever. Men kriget kom och Tausky flydde och hamnade efter en del äventyr i London.
Tauskys musik är välkänd i England, praktiskt taget okänd här. Den nu spelade "Meditationen" hör till hans mest uppskattade verk. Så det är sannerligen dags att vi även här får lära känna hans musik.

Levon Chilingirian, Camerata Nordicas konstnärlige ledare, är ju född på Cypern men av armeniska föräldrar. Att han därför då och då presenterar musik av armeniska tonsättare sätter vi värde på. Och till den aktuella turnén var ett beställningsverk av Tigran Mansurian annonserat. Men det uruppförandet är flyttat till nästa spelår.
Istället fick vi höra "Variationer över ett tema av Paganini" av Sarkis Aslamazian. Temat det handlar om kommer från ett välkänt Capriccio, luftigt och lustfullt omhändertaget av Aslamazian.

Så långt i programmet nästan helt okänd musik. Att en stråkensemble, liksom stråkkvartetter, mest spelar kända verk, ofta med många år på nacken, är naturligt. Sett över, låt mig säga trehundra års musikhistoria, är den del som skrivits de senaste hundra åren en minoritet. När då Levon Chilingirian, med sitt starka omdöme, presenterar ett program som den här söndagens känns det som ens hjärta får nytt blod. Att få möta det okända är alltid spännande. Är det då så förnämligt, och spelat så överlägset av Camerata Nordica,, då är lyckan på plats.
Efter pausen blev det andra toner. Vi tror ofta att klassisk musik redan från början togs emot med samma respekt och tacksamhet som vi möter den med idag. Det stämmer inte alltid. Schuberts "Döden och flickan" är ett praktexempel. Den var alldeles för modern i början av 1800-talet. Kritiken var obarmhärtigt elak och tänkbara förlag refuserade verket
För oss idag är "Döden och flickan" ett av Schuberts verkliga mästerverk!
Även där är det sorgen som råder, sorgen som styr. Tänk att ett program så fyllt av sorg kan sprida sådan glädje som söndagskonserten! Så är också ensemblen det handlar om, Camerata Nordica, en orkester i absolut toppklass. "Döden och flickans" sista sats, prestot, känns som en koncentrationsprestation i klass med en alla grenars olympiadfinal!