Glädjepolskor i Hallingeberg

Det är 30 år sen Claes-Göran Thorell blev Hallingebergs präst. I alla år har han längtat efter nyckelharpotoner i sin kyrka. I går kväll blev drömmen sann. Förmedlaren var Annelie Lockneman, kantor fast inte alls i samma pastorat. Men hon hade fått löfte om en äkta folkmusikkväll med Johan Hedin (Vråkabo sen ett år) och hans kollega, Esbjörn Hazelius. I lördagstidningen berättade Hans Brandin om dem båda och den kittlande bakgrunden.Folkmusik? Frågar man folk så får man ofta svaret att det är något glatt och taktfast men ändå ofta lite slarvigt och halvstämt. Inget kan vara mera fel när det gäller Johan och Esbjörn. Jo, visst är det ofta glädjefyllt, även om även vemodet lever. Men deras precision, samspel, tonsäkerhet är enastående. För att inte tala om det där med takten. Friheten där hänger just på samspelet, förmågan att blixtsnabbt fånga in när ett infall får musiken att bära hän åt något oväntat.Många hade sökt sig till Hallingeberg för att få vara med, uppleva något alldeles äkta. Glädjeropen kom nästan att överrösta applåderna. Vad de två bjöd på var både traditionella folklåtar, med polskan som huvudspår. Kärleken åt det hållet lyser i ögonen på båda två. Och undra på det - där går att fynda, både nytt och månghundraårigt.Johan och Esbjörn är drivna tekniker. De kan växla mellan instrument som inte hör till vår vardag. Johan spelar inte bara på sin vanliga nyckelharpa. Han har en till, en oktav lägre stämd - ett eget bygge! Esbjörn bygger inte själv men hade fått fram en mycket speciell mandolin, även den en oktav lägre. Skön ton hos båda instrumenten.Polskor nämnde jag. En polonäs från Tuna kom också fram. Kan det vara Tuna i vår granntrakt västerut? Vissa nummer vinklades festligt. Mitt exempel här får bli två av deras egna bidrag, Esbjörn Hazelius "Flädergodis" och Johan Hedins "Jämmerpolska". Hur olika de än är så blev bygget en enhet.Även en härlig stund som söndagskvällens måste ju ta slut. Deras final, en gammal sjömansvisa, hade rätt titel: Adjö, Farväl! Men Claes-Göran Thorell gav sig inte utan fick dem att dra på sig instrumenten igen för extranumret "Flickorna dansar på tå". Och efter den låten blev det ju liksom lättare att smyga ut.