Glad operabukett i Loftahammar
Det här året blev den halvfull, kanske drygt. Det är en lärdom. Eller lika naturligt en fråga. Måste det till affischnamn för att locka? Räcker det inte med att talangfulla "tjustare" ställer upp? Superbegåvade tjustare?
"En kväll på Operan" kallades lördagsprogrammet. Kring konferencieren (och flöjtisten) Inge Jonsson radade följande upp sig:
Marie Dimpker ung som Tjustbo, professionell sopran med många år på Stockholmsoperan bakom sig.
Ingrid Lindebratt från Västervik, alt, bland annat i Västerviks Storband, ansvarig för Estetiska programmet på Gymnasiet.
Peter Holgersson från Västervik. Professionell tenor.
Claes-Georg Hansson. Veteran som baryton, inte minst i kyrkosång.
Nils-Inge Andersson. Musiklärare i Västervik, specialist på trumpet och kornett.
Aron Nilsson, församlingens organist. Skicklig på alla slags klaverinstrument.
Programmet rörde sig praktiskt taget helt inom operavärlden. Arior och duetter ur operor som Trollflöjten, Porgy and Bess, Carmen, Bohème, På Sicilien och Rigoletti.
Finalnumret var den berömda, ursvåra, fantastiska kvartetten ur Verdis Rigoletto. Bara att de fyra sångarna vågade sig på den är en bedrift. Att det gick så bra är en ännu större.
Mycket hänger på tenoren. Det är han som sätter upp farten, så att säga. Och Peter Holgersson kom loss på ett sätt som jag väntat på.
Rösten har han haft länge. Friheten i sitt utspel har han liksom tassat omkring.
Lördagskvällen blev ett lyft. Hans ögon bevisade hur medveten han själv var om sitt klipp.
Det kändes som om resten av Kvartetten skakades om. Den respektlösa, uppnosiga Magdalena (alten Lindebratt), Rigolettos olyckligt förälskade dotter Gilda (sopranen Dimpker), puckelryggen Rigoletto själv, både beskyddande och ångestladdad (barytonen Hansson). Och så då hertigen, spelets Don Juan, alltså tenoren Holgersson.
Hela publiken reste sig spontant efteråt, fylld av upplevelsen, av glädjen.
Nu några notiser från början. Triumfmarschen ur Aida. På så sätt kom giganten Verdi att inringa hela programmet. Nils-Inge Andersson på trumpet till Aron Nilssons orgelspel, från stora läkarorgeln.
Aron Nilsson hade kvällens största jobb. Varje nummer, efter Aida-marschen, ackompanjerade och styrde han med finstämd anpassning till de olika solisterna från flygeln i koret.
Duetten mellan fågelfångaren Papageno (Hansson) och den lilla Pamina (Dimpker) ur Mozarts Trollflöjten, en tacksam liten scen där bådas personligheter fick spelrum.
En sopranaria ur den inte lika kända italienaren Francesco Cileas opera "Adriana Lecouvreur" gjorde oss intimt bekanta med Marie Dimpkers klara, högstämda sångkonst.
Den operan verkar höra till samma klassiskt romantiska epok som till exempel Puccinis storverk. Ändå hade "Adriana Lecouvreur" premiär bara drygt trettio år före Gershwins Porgy and Bess!
Ur Porgy and Bess sjöng Ingrid Lindebratt Bess aria "Summertime" med sin lilla baby i famnen och därefter Claes-Georg Hansson den månghandikappade Porgys självbetraktelse "I got plenty of nothing". Känsligheten hos Bess och självironin hos Porgy svängde sångarna upp riktigt elegant.
Peter Holgersson har jag redan stannat vid. Hans rena solonummer blev Blomsterarian ur Carmen och den Bohèmearia som på svenska heter "Så kall ni är om handen". Fint sjungna, med små impulser till sceneri för att vi åtminstone skulle begripa en smula av innehållet.
Nu är det ju så att operor inte bara är sång. Nils-Inge Anderssons första exempel på instrumentell opera var, som nämnts Triumfmarschen ur Aida. Hans andra citat var, om inte opera så ganska operabetonat, ett Scherzo av den tämligen okände Thorwald Hansen från förra sekelskiftet. Här framfört på kornett.
Inge Jonsson hade valt två typiska såkallade Mellanspel. Hans första var "Meditation" ur Massenets opera Thaïs. Senare kom det ljuva Intermezzot ur Mascagnis snabbt världsberömda opera "Cavalleria Rusticana", här i Sverige lika snabbt omdöpt till "På Sicilien" för att kännas begriplig. Att tonerna blev så älskade bevisade Inge Jonsson lätt med sin flöjt.
"En kväll på operan" alltså. Vi här i landsorten får för det mesta nöja oss med opera i konsertform. När den framförs så här snyggt och stilsäkert behöver vi inte känna oss särskilt fattiga.
Så jobbar vi med nyheter