Jimmy Ginsbys bok är i många avseenden ganska traditionell. För att vara en samling av den här typen så förvånar inte mycket.
Texterna och dikterna handlar om sorg, kärlek, natten och kvinnorna. Fast också en del annat så klart.
För det finns element som överraskar och kittlar fantasin och ibland är det riktigt roligt.
"Folkvisa från bortre soffhörnet" är inte bara en väldigt bra titel, visan säger något om det alldeles vardagliga, utan att bli banal.
Jimmy (som varit lärare på Visskolan, reds anm) låter oss följa med under många år, i olika skeenden i livet och i betraktelser över vardagen och kärleken.
Tron på Gud är starkt närvarande i några av texterna, och det personliga anslaget blir en intim inblick i ett fantasifullt sinne som har tänkt till och kan det där med att rimma. Men det eviga temat kärlek blir det för mycket av emellanåt.
Som de flesta diktböcker bör Ginsbys bok läsas i mindre portioner och till det passar de kortare texterna bra.
Det är också i dem som det blir riktigt spännande. Titeln "Själens långa natt" är nästan längre än dikten själv, föredömligt kort och förtätad. För ibland behöver man inte säga allt eller lägga allt synligt framför oss läsare.
Det är rörande ibland. "Daniels Vaggvisa" är rent av rar, en kärleksfull visa och en finstämd text som på ett skickligt sätt frammanar bilder i läsarens hjärna.
Det är i de vardagliga betraktelserna som det blir riktigt bra, fåglar, lysmaskar och en bajskorv, det är bättre än det låter, skapar förundran och stämning.
På det hela taget en bra och eftertänksam bok att läsa i små portioner.