Om man inte har några allergier måste man ju utveckla någon. Irländsk folkmusik ger mig utslag och det är inte The Pogues fel, så det måste vara den där jävla stepdansen. Vet inte om Lars Winnerbäck är ett stort fan av Michael Flatley, men till Irland skulle han i alla fall och nya albumet - döpt efter en flod i Riga - inleds med riktigt klyschiga irländska folktoner. Sedan blir det väldigt bra.Folkmusiktonerna går igen genom hela skivan, men som tur är det inte bara Irland som satt sina spår. Det är lika mycket svenska, eller östeuropeiskt för den delen. Hovet tog han inte med sig till Irland, däremot en riksspelman och en rad instrument som annars inte har så framskjuten position när det ska spelas in Winnerbäckskivor. Det låter annorlunda, men ändå inte. En låt som "Innan mörkret faller" är fantastiskt typisk Winnerbäck, men känns ändå som en nyhet. Och den känns inte helt oväntat som en eventuell tracksetta.Lars Winnerbäck har tagit sig råd att bli en smula mer otillgänglig. Det är verkligen en höstplatta, med ganska dystra stämningar, precis som singeln "Om du lämnade mig nu" antyder. Det är modigt av Sveriges i dag största manliga artist att ta det här steget och man bara måste respektera honom för det. Listframgångarna kanske inte blir riktigt lika stora, men med tiden kommer garanterat fansen se tillbaka på "Daugava" som Lasse Winnerbäcks bästa album. Jag tror det.Ytterligare ett plus måste delas ut. Det stora. "Daugava" är befriad från den så enormt uttjatade Stockholmslyriken. Kanske har Linköpingssonen hittat hem, om än inte till Linköping.
