Gammalmodig operett som hälsokost

Så befriande det kan vara med teater som inte ens nosar på vår nutid. Jag tänker på Fågelhandlaren som Stockholms Operettensemble gav på Bryggaren i fredags kväll. Om det spektaklet hade kommit till idag hade fågelhandlarn anklagats som influensarisk.
Men Fågelhandlaren skrev österrikaren Carl Zeller för ganska exakt 115 år sedan. Och handlingen ligger nästan ännu tvåhundra år tillbaka i tiden. Kurfursten i Rheinland-Pfalz hade bjudit in sina vänner till en vildsvinsjakt men får veta att inte ett enda svin finns kvar att skjuta. Det hade traktens bönder sett till. Byfogden försöker mildra stöten för den mäktige och erbjuder några tamgrisar som ersättningsmål. Fågelmäklarn har inget med jakten att göra. Han glider bara in när det istället börjar handla om jakten på jungfrur. Det är då det också börjar låta riktigt operettskt.
Fågelhandlaren var den operett som gjorde Carl Zeller berömd. Den är också praktiskt taget det enda av hans uppslag som fortfarande spelas. Till skillnad från de flesta i genren var han en fritidskompositör. Hans huvudkarriär skedde inom det österrikiska skolväsendet. Men när han var 55 år och ståtade med titeln hovråd tröttnad hans kropp. Det var 1898.
Själva berättelsen är det meningslöst att ge sig in på. Den är nästan tre timmar lång. Men allt slutar lyckligt, det handlar ju om en operett. Anne-Lie Kinnunen, hon som i över 25 år lett Stockholms Operettensemble, vet vad hon ger sig in på och lyckas för det mesta få ihop en grupp, både på scen och i orkestern som förstår vart hon syftar och har styrka att nå dit.

Låta bli att själv ta en roll, det kan hon sällan. Det vore, verkar det, som att skilja sig från livet, från det som så genuint är hennes liv.
Den här gången spelar hon Baronessan Adelaide som har mer att säga än sjunga. Och Anne-Lie spelar upp hela den finurlighet som blivit hennes visitkort med åren.
Under den här turnén med Fågelhandlaren har gladingen (och gotlänningen) Mattias Nilsson haft titelrollen. Men nu hade något kört ihop sig så att Daniel Buckard fått ta över den uppgiften. Även om Buckard inte har samma strålkraft som Mattias får man ändå ge honom mer än godkänt för inhoppet.
Och hans samspel med de båda, unga huvudrollerna på damsidan går riktigt fint. Den storslagna sopranen Katarina Pilotti spelar kurfurstinnan som låter den lille fågelhandlarn tro att hon är slottets kokerska - och tillgänglig. Men hans fästmö, Post-Christl, spelad av Alla Luks, är inte lika förtjust över den tillgängligheten. Alla Luks, även hon sopran, har också en härligt humoristisk klo i sitt sätt att ta rollen.

Resten i ensemblen visar upp mycket av standarden som gäller för turnéer av det här slaget. Och det räcker långt. Även om Kurt Jacobssons textning i första akten inte nådde ut över hela salongen, gick det ändå hyggligt att hänga med i svängarna. Tenoren Lennart Bjelke hör också till veteranerna och behärskar det mesta. Här växlar han mellan den ganska återhållsamma rollen som byfogde och den som sprallig professor på dagisnivå.

Musiken bakom handlingen är givetvis en avgörande bas för framgång eller misslyckande. En av Operettensemblens trogna, musikaliska ledare är violinisten Rimma Gotskosik, utbildad både på Konservatoriet i Tasjkent och Musikhögskolan i Stockholm. Wienermusiken, den verkar passa - och tända - henne mer än det mesta annat!
Riktigt fullsatt blev inte Bryggaren den här kvällen. Generationerna under medelåldern syntes inte till. Antagligen vet de inte ens vad operett är och vilken festlig koppling bort från det dagstjatiga som den kan skapa.
Men de som kom verkade ha hjärtligt roligt. Att Anne-Lie Kinnunen borde känna sig välkommen åter, det stod helt klart.