Galghumor i kärlekens rum

Peter Ortman omgärdar sina dikter med nycklar så att ingen ska missta sig på att han skriver om förälskelsen. Kärleken! Är man född för mer än sextio år sedan och varit med en del, kanske man själv, och omgivningen, inte förväntar sig att den gamle mannen längre förmår slå några volter, och om trots allt detta sker, blir han "garanterat matt i nästa blixtparti". Ortmans ironier och galghumor följer med in också i kärlekens rum. Höstens diktsamling heter Splits och bär underrubriken En kärleksdikt.

Jo, förälskelsen tar inte hänsyn till invändningar, inte från akademierna, som poeten ber om ursäkt, inte heller omgivningen, som kanske står undrande. Märkligt tycker poeten själv och utbrister: "Ur skorstenen stiger ett rökmoln / Så märkligt - huset är ju sen länge / rivet och dörren med de fyra / nyckelhålen olåst för all tid". Och fram till kvinnan som förmår mannen att vissla, leder en stig i gryningen "längs mörkrets mur / Jag ser dig nu". Det hela är vackert. Liksom heligt, som överallt där kärlek råder. Mörkret försvinner inte, men "Som från en pensel / doppad i klarlack / rinner ljuset genom / molnbankens reva / Nattens rymd blir dagens rum / Bortom raden av brevlådor / anas en flik av oceanen / under det rovida blå / Att lämna cirkeln / men ändå vara i den / är filosofens huvudbry / Våra blickar möts"

Det "rovida blå"? Jo, nog förstår jag vad mannen vilar under för tabernakel. Friden uppenbarad som under en skyddande hand. Också bokens titel är vald med eftertanke. Ordet Splits betyder förening av två rep utan knut, en flätad skarv. Bilden passar att beskriva Peter Ortmans dikter denna gång. När de, kanske nödvändiga upplysningarna, vidare önskan om tillgift (mindre nödvändigt), är undanröjda, möter en stark dikt - som repet - sammanflätad av närvaro och kärlek till livet. Helt lätt är det inte. Livet, kärleken. Inte heller dikterna. Men måste vi förstå?