Fysiskt stark poesi av diktande läkare

Eva Ström belönades förra året med Nordiska rådets litteraturpris för diktsamlingen Revbensstäderna. I höst utkommer samlingen Rött vill till rött. Jag uppfattar dikterna som ett slags facit till åtskilligt annat som Ström skrivit. Var och en som känner poetens ämnen, dikternas idiom, vet att hon ofta beskriver livet, människolivet, ur ett biologiskt perspektiv. Animaliskt, sinnligt, ?matigt?. Kanske detta har att göra med att Ström är läkare? Under alla omständigheter verkar dessa fysiskt starka dikter med en estetik som inte ryggar för kroppens processer; hinnor, blod, liv och död. En skönhet föds, inte överraskande när den möter, men likafullt oväntad.

I denna köttets kropp kan skuggan av andlighet förnimmas. Låt mig valhänt beskriva denna andlighet som en sekulariserad intellektuell människas beskrivningar av erfarenheterna utöver den rena biologin. I dikterna om sin mor i höstens samling, Rött vill till rött, skriver Ström om livets strävan efter att ge liv. Föda fram nytt liv. Att som människa, och då kvinna på ett särskilt sätt, stå i detta, det eviga, livets tjänst. Livsprocesserna, likafullt statiska som en i livet nedlagd kod: ?Mor säger att det är ett minne/och jag kan få det/Jag kan få hennes minne/och fästa det i mitt, det har fransiga kanter/Det är ingen grå trasa, det är silke/och du lämnar mig väl inte, säger mor/Det finns mirakel, säger hon och jag säger/att jag ska fålla scarfen och göra den hel?.

I en samtalsbok, berättar ärkebiskop KG Hammar för Ami Lönnroth att han ser det eviga livet som att den döde finns i Guds minne. Livet som ett ?minne?, överlämnat från kvinna till kvinna, i biologin, skriver poeten. Det eviga livet, också det som ett ?minne?, hos Gud, säger ärkebiskopen. Dessa spekulationer, en slags mystik sprungen ur, och förankrad i kroppen, för tankarna till judendomens starka förtröstan på människors gemenskap kring sin historia, ett minne där Gud samlar sitt folk kring sig själv. Och som ett avslutande ?facit? till denna diktsamling, som i sig själv ger svar på mycket som författaren tidigare kretsat kring i sina dikter, möter ett citat ur den judiska begravningsritualen, i sin tur ur Psaltaren, i avslutningsdikten, nämligen orden ?de skola blomstra såsom gräset på marken?. Ström vill med denna fotosyntesens styrka tala om livet, det till synes okuvliga livet. För somliga ter sig detta tal som ytterst vagt, i all fall när det kommer till frågan om kraven på religiösa dogmer. För andra, ett mysterium att närma sig, att själv ingå i, mer eller mindre i saknad av ord.
Omslaget till Eva Ströms diktbok draperas av Ola Billgrens blodröda målning Till aftonen III. Det är som håller jag ett pulserande hjärta i min hand. Blod vill till blod, rött vill till rött. Liv vill liv!