Fucking Falköping

Vi som aldrig sa hora handlar om tre unga män (surprise, surprise, priset för mest oväntade handling 2007 går till Ronnie Sandahl) som bor i Falköping och i princip lider. Det är brudar, alkohol och självömkan så det står härliga till.
Det känns som att hela boken är fylld av klichéer staplade på varandra.
Män är enligt den här typen av författare inget annat är testosteronstinna maskiner med bara en sak i huvudet (huvudet, glöm det föresten, dessa män styrs av något helt annat) och de män som inte uppträder på det sättet är mesar. De män som inte kallar kvinnor för hora får inget, för att kvinnor söker sig till de "farliga". Dessa män ser sig själva som guds gåva till kvinnan och kvinnan som inget annat än något som kan belägras, en trofé som vilken annan.

I Fucking Åmål ser vi ett konstverk skapat av en man om en lesbisk kärlekshistoria utan sexuella tendenser, det går alltså för män att göra upp med sin barndom i småstäder utan att självömka sig eller supa ihjäl sig. De här är samma män som skriver deckare med män som är överalkoholiserade, skilda och bittra. De är de som har sig själva på omslaget i olika poser som skall få tonåriga hjärtan i brand.
Ni kanske märker att jag inte tagit upp handlingen så mycket, det beror på att handlingen är så gjord, så skriven, så filmad så att ni kan hitta en massa liknande böcker; tre barndomskamraters liv i den avsomnade småstaden åren efter gymnasiet. Tanken går igen och syns, detta är inget originellt, språket är på sin höjd nyskapande men den kvasipoesi som boken innehåller är inget annat än skräp.