Frostensons mäktiga lyriska byggen

Katarina Frostensons nya diktsamling, Karkas, har underrubriken fem linjer. I fem sviter kring jaget och världen, landskapet och minnet, ordet och kärleken och språkets riktning, bygger hon en samling dikter så myllrande rik, att jag som i en skog, går vilse.
Men samtidigt är gläntorna många där det går att vila, att känna in skönhet som visar sig när en människa väl stillar sig inför allt som omger oss. ?Karkas?, upplyser ordboken oss, är en trådöverspunnen mjuk järntråd som brukas vid uppstyvning av hattstommar mm. Ordet härstammar från italienskans ?stomme; skelett?.

I höstens diktsamling möter en delvis annorlunda poesi av Katarina Frostenson, jämfört med tidigare böckers. Hon tillåter sig att bjuda in läsaren till att samtala med dikterna om flera viktiga frågor som rör kulturens och lyrikens unika förmåga att gestalta företeelser och skeenden.
Elitistiska miljöer har ersatts helt eller delvis av mer traditionella. Jag tror att en sådan utveckling är nödvändig. Att dekonstruera har sin tid; att konstruera har sin!
I en dikt tillägnad konstnären Håkan Rehnberg, som skänkt en målning till författaren (Rehnberg representeras för övrigt med en målning i boken) skriver Frostenson:

Djupt i en föreställning
jag vill veta vad där finns
? men inget finns där, allt framkallas
Drivande språk
visar sig när tonen hörs
träder fram, står still inför
forslas vidare, lämnar efter sig de tysta märken

I sammanhang som dessa undervisar poeten om poesins förmåga att registrera vad ögat ser.
Budskapet återkommer genom hela boken. Kvar i luften hänger ett rop, eller märket av det, det osynliga, skriver hon.
Jag läser Frostensons ambitioner som en enträgen kamp mot vaneseendet, schablonerna, minnet som ett minne av ett minne. En sådan tolkning går att motivera med hjälp av flera inslag i dikterna, detta är endast ett:

&jag
är inte ordet jag är ordets riktning

Det finns en tendens i tidigare lyrik av Katarina Frostenson, långt ifrån allt, men en tendens, att de intellektuellt högt ställda kraven verkat att dikterna blir sterila. Vackra, till och med sköna, välljudande, men knappast matiga på det sätt som läsningen, i alla fall över en längre tid, kräver för att ge de egna tankarna näring.
Här förhåller det sig annorlunda. Utan att göra avkall på stringens, bjuds läsaren in till en myllrande värld av landskap och reseminnen, reflektioner över jaget och konstens väsen.
Långdikten Flod en natt bildar i sig själv, med sin linjära rörelse genom tid och landskap, en sådan linje som likt ett ben i skelettet bidrar till att bygga upp tillvaron. Ibland en angenäm sådan, oftast dock i det europeiska kulturlandskapet en värld av ömsom gälla, ömsom dova skrik.