Att vi har yttrandefrihet i Sverige betyder inte att man får säga precis vad man vill. Vi får inte hota andra människor till exempel och så måste det ju få vara. Då och då flammar frågeställningen "Får man skämta om allt?" upp. Många svarar ja med utgångspunkten att humor kan användas som ett verktyg för att hantera trauman och katastrofer. Vissa svarar ja med hänvisning till yttrandefriheten. Frågan är väl dock vem man borde ställa frågan till. Kollegan som gärna skämtar friskt om bögar och att de inte borde få använda samma omklädningsrum som honom, eller kollegan som inte vågar komma ut på arbetsplatsen eftersom han inte vill bli utstött. Det vore extremt enkelt för mig som privilegierad att försvara min rätt att skämta om romer eller transpersoner, men jag kan aldrig avgöra om det verkligen är roligt. Det kan bara människorna som skämtet baseras på.
Och på samma sätt tänker jag att konsten måste fungera. Att vi i Sverige anser att konsten måste få vara fri innebär inte att konsten ska kunna användas hur som helst. Därför måste det väl anses som rimligt att den så kallade gatukonstnären Dan Park häktades för hets mot folkgrupp för ett par veckor sedan. Det är klart att det kan vara en tunn linje mellan det lagligt provokativa och det som borde ses som hets. Det var onekligen många kristna som kände sig kränkta när Elisabeth Ohlson Wallin visade upp utställningen Ecce Homo 1998, och många ansåg säkert att det borde vara brottsligt att framställa Jesus som homosexuell med halvt erigerad penis. Men om vi jämför Ecce Homo – som utan tvivel var provocerande – med Dan Parks "verk" (bland annat en bild där han skrivit ordet "negerslav" på en människas rygg) så kan förhoppningsvis alla se att det är en stor skillnad. Alla behöver inte tycka om all konst, men en människa som har satt upp hakkors och burkar med zyklon-b utanför synagogan i Malmö inspirerar inte till givande diskussioner om konstnärliga friheter, han begår ett brott.