Från Södersjukhuset till Damaskus

Sam Ghazis debutdikter inbjuder till ett vindlande läsäventyr. Sömn är tyngre än vatten heter boken. Jag hör en röst sufflera boktiteln som säger att blod är tjockare än vatten.
I dikterna följer sonen sin far på slingrande vägar, såsom ofta blir fallet när bakgrunden är invandrarens. Jag menar att med miljöerna som drastiskt växlar blir också ögat hos den nyanlände extra uppmärksamt.
"Min dikt börjar på Södersjukhusets bårhus" berättar Ghazi, och slingrar sig bakåt till sextiotalets folkhem och vidare till hans fars ungdom i 50-talets Damaskus. Anakronismerna är flera och kartan inte alltid lätt att orientera efter men i mitten av samlingen blir berättartekniken tydlig och läsningen flyter bättre.

Sam Ghazis berättelser, ofta i form av prosadikter, är gripande och inkännande. Här och där styr mina förutfattade meningar om läkare (författarens profession) som skriver poesi till Gottfried Benn och dennes många gånger brutala bilder av sjukdom, död och förruttnelse. Men någon cynism är inte att uppfatta i umgänget med Sam Ghazi och hans far i deras möten som dikterna förmedlar.
Tvärtom är det påfallande ofta en mänsklig värme som berör.
I en av de sista dikterna minns sonen sin döde far och ser honom i Damaskus fullt levande i en rock han skänkt till Myrorna: "Du () stödde dig på paraplyet vi aldrig hittade. Du verkade ha fullt upp, rusade omkring. Letade."
Fler än fadern får således del av en medmänniskas hand, också främlingarna bland Frälsningsarméns klädställningar.

Av det sagda kan den misstänksamme dra slutsatsen att dikterna kanske är uddlösa. Inget kan vara mer felaktigt.
Författarens fasetterade bakgrund och hans receptiva sinne hindrar sentimentalitet att stå emellan det skildrade och dikten.
"Poesi är en susning i trådarna,
hur ditt huvud vilar i sin anordning."